Tessie-san

Jag har ju tidigare berättat om hur det gick till när vi plussade på stickan med Baby 3 och med Belle, och det uppskattades så mycket, så jag tänkte att det skulle vara kul att fortsätta med när vi fick veta att vi väntade Kelly.

I en frågestund jag hade förut, berättade jag att vi fick ett missfall innan vi blev gravida med Kelly. Vi blev spontant gravida och blev världens lyckligaste när jag en morgon plussade på stickan och jag sedan berättade nyheten för JP. Tyvärr hann det inte gå så lång tid innan det tillslut blev ett missfall och jag blev väldigt ledsen. Man hinner ju tänka en miljard tankar om hur allt ska bli, men tyvärr var det inte meningen för oss då.

Vi bestämde oss ganska snart att efter att vi sörjt klart så skulle vi gå vidare och låta det ske när det skulle ske. Det sista jag ville var att känna mig pressad och stressad över att bli gravid igen. Vi berättade därför inte om missfallet för någon, just för att jag inte ville få massor med kommentarer som ”det kommer snaaart gå”, ”om du bara slappnar av så blir du gravid” osv. Jag kände mig inte stressad, och jag ville undvika att bli det genom andras välvilja också.

Så vi fokuserade på vårt nya radhus vi skulle flytta in i, inreda och fixa med det. Vi anordnade det årets julafton och stora nyårsfest i huset, och jag hade nyligen börjat på ett nytt jobb. Det var mycket som höll oss sysselsatta och vi tänkte att ”när det är vår tur, så är det vår tur”.

Det dröjde dock inte länge innan det blev vår tur.

I februari året efter – 2016 – så kände jag den där obeskrivliga känslan i kroppen en morgon och jag gick in på toaletten och kissade på stickan. Det var negativt, men jag kunde ändå inte släppa alla symptom jag började känna. Det var en tinglande känsla i magen, mina bröst kändes ömma och det bara var något som inte var där förut. Jag väntade i ett par dagar till, sen testade jag igen.

Jag stod och stirrade på teststickan och väntade i de där evighetslånga sekunderna det tar innan man ser något resultat.
Det var ett test med ett teststreck i kontrollrutan och en till ruta där det ofta kan börja som ett vågrätt streck, men som sedan får sällskap av ett lodrätt streck som tillsammans bildar ett plus om det är positivt. Precis så var det den här gången. Till en början såg jag bara det vågräta strecket, men sakta men säkert börjar det andra strecket också komma fram.
Jag gnuggade mina ögon om och om igen. Såg jag verkligen rätt? Är det på riktigt nu eller hittar min hjärna på det där strecket? Ju längre tiden gick desto tydligare blev plusset, tillslut var det ingen tvekan om saken längre. Jag ville dock ändå ha det svart på vitt – så jag gjorde ett digitalt test också, där det klart och tydligt står ”Gravid”.

Lyckotårarna sprutade och jag tittade på mig själv i spegeln och sa ”NU är det på riktigt, du ska bli mamma!”

Jag ville såklart dela den underbara nyheten med JP så fort som möjligt, men jag ville absolut inte göra det på telefon, så jag bet mig i läppen och åkte iväg till jobbet.
Det var en lugn dag där och under dagen kom JP dit för att jag skulle göra en hygienistbehandling på honom. När han klev in genom dörren så såg jag på honom med helt nya ögon. ”Här kommer han, pappan till mitt barn jag har i magen, men han vet inte om det än”.
Jag ville inte heller berätta om det när vi var på jobbet, utan ville vänta tills vi kom hem för att få ha det för oss själva.
Jag jobbade en kort dag den dagen och när jag åkte hem stannade jag till på affären och köpte med mig en kanelbulle.

Jag hade en plan.

När jag kom hem la jag in bullen i ugnen och så väntade jag på att JP skulle komma in i köket.
När han gjorde det började jag snegla undrande mot ugnen och frågade lite sådär halvskumt ”men… vad är det… vad är det som ligger där i?”
Han fattade ingenting, men han märkte på mig att det var något fuffens på gång.
”Ja, men det ligger något där, vad är det?” fortsatte jag med mina allra vassaste skådespelarkunskaper.

Han öppnade sakta ugnen och jag höll andan. Var helt säker på att han skulle förstå på en gång.

”En bulle?” frågade han.
”ÅHHHH…” sa han sedan glatt.
Jag log mitt allra bredaste mot honom och han fortsätter:
”Åh, är den till mig?!”

Haha, fortfarande helt clueless.

Jag fortsätter le och höjer på ögonbrynen som i att visa att han ska tänka ett varv till.

DÅ trillar polletten ner.

”NÄÄÄ, du skojar! Är det sant?” svarar han tillslut.

Jag brister ut i gråt och slänger fram de positiva graviditetstesten.
Äntligen var det vår tur! Vi skulle bli föräldrar! Vi stod länge och bara stirrade varandra i ögonen. Vi ska bli föräldrar.

Vi var helt överlyckliga, men även livrädda. Vi förstod ju att f.r.o.m nu så kommer våra liv aldrig bli sig likt igen. Nu händer det. Nu kör vi.

Jag hade en enormt stor rädsla för att det skulle hända bebisen i magen något. Jag var så orolig med tanke på missfallet vi fått innan, men försökte att tänka positivt och fokusera på allt bra och försöka känna ett lugn, även om det var svårt.
Jag var så löjligt mallig över min växande mage och gick och speglade mig i varje skyltfönster jag gick förbi.

Jag var helt säker på att det var en pojke och pratade ofta om ”honom” när jag pratade om Kelly i magen.

När vi sedan fick ses där på natten den 22:a november 2016 så förändrades mitt liv föralltid. Min älskade dotter, min förstfödda var äntligen här och hon hade gjort mig till mamma. Den största, mäktigaste uppgiften och gåvan jag någonsin tagit emot. F.r.o.m nu kommer jag vara mamma för resten av mitt liv.

Min älskade dotter. Tack för att just Du kom till oss och gjorde mig till mamma. För det är jag dig evigt tacksam! ♡

♡

Tycker ni om inlägget får ni gärna lämna ett avtryck i form av ett klick på like-hjärtat! Ni vet väl om att det gör en så himla glad när man får respons på det man skrivit? ♡
Stor kram ♡