Hej kompisar, hur mår ni? Här har det varit lite kämpigt, Kelly har blivit förkyld och har en näsa som bara rinner och rinner. Stackars lilla Goseknoe. Men hon är ändå relativt pigg och glad och har ingen feber, så det är ju ändå skönt. Men det är klart att det gör ont i mammahjärtat när hon har helt gråtiga ögon som tillslut rinner över och en snörvlig näsa som är svår att andas igenom. Det är antagligen den förkylningen som legat och lurat de senaste dagarna och gjort att hon haft svårt att sova och att hon varit lättretlig.
Igår gjorde vi därför inte många knop. Vi satt ute en sväng på uteplatsen och åt lite mellis och Kelly bet på sin bitring. Det kliar i tandköttet på henne och då är det skönt med den, speciellt om den hunnit vara kall i kylen en stund innan.
Vädret är verkligen fram och tillbaka just nu, man hinner inte riktigt med. Ena stunden sken solen starkt och i den andra gick den i moln och kalla vindar började blåsa. Sen öppnade himlen sig igen, men då hade vi hunnit gå in igen. Men vi hann sitta därute en stund innan dess iallafall. Det är så himla tacksamt med egen uteplats på det viset, det behöver inte vara superväder ute och en hel operation för att få lite frisk luft. Det är bara öppna dörren och kliva ut. Tacksam är ordet.
Vår lilla Snosan-ros var hemlig under solhatten ♡
Hon somnade i min famn i samband med amningen och jag bäddade om henne med den gosiga filten hon fick i namngivningspresent. Det var så rofyllt att sitta där med henne nerbäddad i min famn, samtidigt som det blåste i träden längre bort. Fina sommarminnen bildades där och då – de ska vi plocka fram igen i vinter ♡
Med en ny utvecklingsfas, tänder som bråkar och en förkylning på det är det lite kämpigt just nu. Men vår lilla tjej är en riktig kämpe och håller humöret uppe så gott det går. Inatt var det en väldigt lång och besvärlig natt och jag försökte göra allt jag bara kunde för att försöka underlätta för henne, men det blev inte många timmars sömn. Jag ”vaknade” upp som en zombie imorse, men eftersom man ju får superkrafter som mamma så hade jag ändå någon sorts extra växel som det bara var att dra på.
Vid 8.00-tiden kom jag på mig själv med att stå och dammsuga mellanvåningen och hade redan slängt in dagens första tvätt… (vem gör så när man knappt sovit en blund under natten?) Eftersom Kelly gärna ville vara nära mig hela morgonen fick hon hänga på på min höft, men när jag dammsög gick det bra att gunga i babysittern. You make it work.
Älskade lilla vän. Snart är du dig själv igen, utan rinnande näsa och tårade ögon. Snart är den förvirrande utvecklingsfasen över och tandköttet har slutat göra ont. Måste vara väldigt tufft att inte veta att allt det jobbiga faktiskt går över, för henne är det ju bara nu som känns och räknas. Det blir bättre, älskling!
