Häromdagen gick Snosan-Ros och jag ut i trädgården och fyllde på lite mat åt fåglarna. Vi har en hel del återkommande fåglar som kommer till oss och äter sin frukost. Klart de ska få mat i sina små hus nu när det börjar bli så kallt ute, då blir de nog glada!
Hoppas Kelly blir en riktig djurvän som hennes föräldrar är. JP är nog mer en hundmänniska och jag är en kattmänniska. Jag är ju uppvuxen med katter och min Bamsebus (över 20 år gammal nu) bor fortfarande ute på landet med Benke. Där får han springa ute och jaga råttor och sorkar hela dagarna och han trivs så bra där, det känns bra i hjärtat att veta att han har det så bra under sina sista år.
På tal om katter, vet ni vad som hände oss igår? Kelly och jag skulle precis sätta oss till bords för lite eftermiddagsmellis och jag går och tänder ena lampan intill soffan. Får syn på något svart fluffigt bakom soffan och hinner tänka ”har vi en svart fluffig kudde som ramlat ner här?” innan jag möts av två stora gröna ögon som tittar tillbaka på mig. Wow, jag backade på en gång och tog upp Kelly i famnen. Jag är inte alls rädd för katter, men den här stackaren hade varit inlåst hemma hos oss utan att vi vetat om det i ett dygn (förstod efter många om och men att den måste ha smitit in när vi var ute och matade fåglarna dagen innan) och var helt livrädd där den satt ihopkurad. Jag gjorde ett par försök att locka fram den och ställde upp balkongen på vid gavel så den förstod att den gärna fick springa ut där, men den satt där den satt och då och då kom det svaga rädda mjaaau-läten.
Vi gick över till grannen och knackade på, för jag var helt säker på att det var deras katt. Ingen var hemma och vi gick hem igen. Försökte återigen locka fram den med lugna snälla lockljud. Vi gick även upp på övervåningen en stund för att ge den lite utrymme, men den satt fortfarande kvar bakom soffan och vågade inte komma fram. Gick över till grannarna igen och då var de hemma – de blev jätteglada när de fick höra att deras katt vart hos oss hela natten, de hade letat i flera timmar. Det blev ett kärt återseende!
När vi förstått att katten varit hos oss i ett dygn, över hela natten, så kunde vi plussa ihop ett och ett på ett par frågetecken vi haft senaste dygnet. När Kelly och jag hade kommit hem från vår promenad så var hela gardinen nerdragen i ena gästrummet – vi fattade ingenting, men skyllde det på dåliga skruvar.
Sen vaknade vi mitt i natten av en stor smäll och när JP gick ner och undersökte saken så hade en blomkruka flugit i golvet och gått sönder. Igen – fattade ingenting, men förklarade det med att den nog måste ha stått nära kanten redan…
Nu vet vi – det var katten.
Nästa gång vi matar fåglarna får vi hålla utkik efter nyfikna katter också 😉
