Tessie-san

Den 14:e mars. Ett datum som för alltid kommer kännas tungt i hjärtat. Det är årsdagen då jag förlorade min mamma. Det har gått 12 år, men konstigt nog känns det precis som igår. Sorgen biter tag i mig fortfarande och jag saknar henne något enormt.

Jag var 24 år gammal och fortfarande hennes lilla flicka. Jag kommer nog alltid känna mig som det när jag tänker på henne. Jag är så ledsen att vi inte fick ha varandra när jag växte upp och blev vuxen på riktigt. Jag skulle göra vad som helst för att få ha henne här idag. Det som gör ondast är att hon inte fick vara här och vara mormor till sina fyra barnbarn. Åh vad jag önskar att de fick ha henne här. Världens bästa mamma som skulle vara världens absolut bästa mormor ♡

Jag vet att hon är med oss hela tiden varje dag. Många gånger kan jag känna hennes närvaro. Även om barnen aldrig hann träffa henne i livet så har de en relation till henne. Vi pratar ofta om henne, hon finns liksom med i vår vardag. När det spelas en ABBA-låt på radion så brukar vi säga att det är mormor som hälsar på ♡ Ibland kan de bli lite ledsna (framförallt tjejerna som är stora nog att förstå lite mer) och sakna henne, de tycker att det är orättvist att bara jag fick vara med henne och inte de fick det. Jag håller med.

Hon var min största supporter, hon hejade och stöttade mig i allt. Hade alltid min rygg och trodde på mig. Hon var alltid så stolt över mig och pratade alltid om mig och min bror till sina vänner. När jag pratade med dem efter att hon gått bort så berättade varenda en hur mycket hon älskade oss och att hon alltid var så stolt när hon pratade om oss barn.

Ni kan ju bara tänka er hur stolt hon skulle vara (och är) över sina barnbarn? ♡ Åh, älskade mamma, jag önskar att du var här.

Älskar dig, mest i hela världen. Och det gör barnen med ♡