Tessie-san

Jag började blogga 2009 när jag nyligen hade flyttat hemifrån (med JP). Mamma älskade att läsa min blogg för att veta mer om vad jag gjorde nu när jag inte längre bodde hemma. Jag tyckte det var roligt att ”dokumentera” min vardag med bilder och text. Något jag inte visste då var hur roligt jag skulle tycka det var att själv gå tillbaka och läsa vad jag skrivit flera år efteråt. Som en dagbok som delade lagom mycket, ibland med bara text, men roligast är det såklart med mycket bilder.

Bloggen har även fungerat som en minnesdagbok för mig. Jag har ganska dåligt minne ibland och vet att bloggen hjälpt mig många gånger när jag behövt gå tillbaka för att se vad jag gjorde och tyckte då och då. De få perioder som jag haft en paus från bloggen (samtliga gånger jag varit gravid precis i början när jag mått så himla dåligt) – så har jag betydligt sämre minnesbilder om vad vi gjorde de veckorna/månaderna för att jag inte skrivit om det på bloggen.

Med åren har ni blivit flera som kommit in hit och kikat, och även fler som lämnat kommentarer och ”pratar med mig” genom kommentarsfältet. Det är absolut bland det roligaste med bloggen – att få höra från er. Ibland har jag fått elaka kommentarer, men 99% av era kommentarer är snälla- och det gör mig så glad. De är absolut en extra morot till att fortsätta blogga när man känner att inspirationen är lite låg.

Jag kommer ihåg när jag pratade med en bekant som sa att hon läste bloggen- och jag då sa ”åh vad roligt! Du klickar väl på like-hjärtat? ;)” men fick då till svar ”Va? Nej men det kan jag ju inte göra varje gång jag går in och läser heller”… Nähe? Varför inte? Hon gillade att läsa bloggen, gjorde det dagligen, uppskattade vad jag skrev och delade med mig av, men tyckte att det var lite mycket begärt av henne att hon skulle orka klicka på like-hjärtat varje gång hon läste. Hehe.

Men tänk att det där like-hjärtat betyder mer än vad man kan tro. Och när ni är ännu gulligare och lämnar en kommentar betyder det ännu mer.

Här fick jag två så himla fina kommentarer bara sådär och det gjorde verkligen hela min dag. Det tog nog inte mer än någon minut för dem att skriva det där snälla till mig – men det fick mig att gå runt med ett leende på läpparna och en varm känsla i kroppen hela dagen ♡

Att ge någon en komplimang kostar ingenting. Jag försöker göra det så ofta jag bara kan. Det gör inte bara personen som får komplimangen glad, det gör mig glad med.

Kan vi inte göra en sak tillsammans? Att vi ser till att ge minst en komplimang till någon varje dag den här kommande veckan. Det kan vara till kvinnan på bussen med den fina hatten, till kollegan som precis klippt sig eller till pappan som lagat så god middag. Vi gör det tillsammans!

♡