Okej PMS. Jag har aldrig riktigt haft några besvär eller ens märkt av någon PMS tidigare i mitt liv.
Men efter att jag fått barn så har det definitivt visat sig mer och mer. Nu efter mitt tredje barn tror jag t.o.m att jag närmar mig PMDS, det är helt fruktansvärt.
Saxat ur 1177 vårdguiden om PMS och PMDS:
”PMS innebär att ditt humör förändras och att du får andra kroppsliga besvär dagarna före mens. PMS är vanligt, men det kan variera från person till person vilka besvär man får. Du kan också få olika mycket besvär från månad till månad. Besvären kräver oftast ingen behandling med läkemedel.
Symtomen vid PMDS är oftast psykiska och kan vara så svåra att de upplevs som symtomen vid depression och ångest. Skillnaden är att symtomen vid PMDS avtar när du får mensen. Det är vanligt att PMDS påverkar hela ens tillvaro. Det kan till exempel göra att du hamnar i konflikter eller att du vill vara i fred och undviker att umgås med andra.
Vid PMS kan du få något eller några av symtomen nedan:
- Du känner dig irriterad och lättretlig.
- Du känner dig orolig och ångestfylld.
- Du får snabba humörsvängningar.
- Du känner dig nedstämd och får mindre lust att hitta på saker.
- Du känner dig trött och får mindre energi.
- Du får svårare att sova.
- Du blir svullen i kroppen och särskilt över magen.
- Du känner av spänningar i brösten eller att de blir ömma.
- Du får huvudvärk.
- Du blir hungrigare än vanligt och sugen på sött.
För att få diagnosen PMDS så ska fem av symtomen ovan stämma in på dig. Ett ska vara bland de fyra översta.”
Om vi ska prata om vilka punkter jag prickar in tiden innan mens så kan jag tjonga till på de fyra första + huvudvärk och hungrig och sugen ibland. Att känna mig trött och utan energi är mitt normalläge, det har inget med mensen att göra. Känner aldrig av några spänningar i bröst eller särskilt svullen mage – men resten alltså…
Det värsta av allt är mitt temperament. Jag kan gå från noll till hundra på två sekunder, och oftast vet jag knappt att jag hamnat där förrän efter ett par sekunder in. Jag känner mig stundtals som ett monster, kan bli så arg så det ryker ur öronen på mig, till att sen svänga om totalt och börja gråta och bli jätteledsen. Efter ett par minuter är det som bortblåst och allt är som vanligt igen.
Jag tappar det när barnen inte lyssnar (tills jag höjer rösten), om de gör samma dumma grej för trettioelfte gången som vi precis har pratat om att man inte får – wrooaoaaaaooor, jag blir galen!
Kan bli riktigt elak mot JP också och säga dumma saker bara för att jag måste vara elak. Helt sjukt. Det är ju inte jag, men de här PMS/PMDS-hormonerna är galna! JP vet ju om situationen så han tar inte åt sig, men ibland ger han tillbaka med samma mynt – och då blir ju vi båda ledsna.
Kan också bli väldigt orolig och nojar över saker jag normalt inte brukar. Jag är en väldigt orolig själ vanligtvis, men det kan gå in på en ny växel den här tiden och det känns så himla jobbigt.
Vissa dagar kan jag vakna upp och bara känna att allt är hopplöst. Att ingenting i hela världen verkar kul eller lockande. Dagen efter fattar jag inte ens hur jag kunde tänka så.
När mensen sen kommer är det borta igen och jag kan knappt förstå hur jag kunde känna och tänka som jag gjorde precis innan. Väldigt rörigt känslomässigt.
Är det fler som har det såhär? Usch, jag blir alldeles gråtig av att bara skriva det här.
Jag har också problem med detta och efter andra barnet blev det mycket värre. Några dagar före mens och under mens blir jag deppig, arg, irriterad och snäsig till och med snudd på aggressiv om jag ska vara ärlig. Kan liksom explodera för minsta lilla. Det har tagit många år för mig att se mönstret och faktiskt min man som till slut satte ihop två och två. Nu håller jag på och blir frisk från en utmattningsdepression och har börjat medicinera antidepressiva, har läst att det i vissa fall kan hjälpa även mot detta. Annars finns det olika naturläkemedel också,
Tvåbarnsmamman- Åh vad jag känner igen mig. Jag kan också bara explodera av ”ingenting”. Har aldrig varit så förut, så det har varit svårt att tackla. Jag har fått många bra råd, det finns ju bra mediciner osv, men jag vill gärna undvika det så långt det går, men blir det inte bättre eller t.o.m värre så måste jag det. Har hört att vitaminer och Omega 3 kan hjälpa också.
Tack för att du delade med dig, känns inte lika svårt när man inte känner sig ensam om det ♡
Åh har precis samma. Har också börjat få lite ångest dagarna inför för att jag vet att jag kommer må dåligt. Skönt att man inte är ensam <3 Sen har jag en man som är som ett stilla hav i temperament xD
Bella- Verkligen skönt att veta att man inte är ensam. Blev det värre för dig efter att du fått barn också? Kram på dig ♡
Jo jag har också sådär. Har 3 barn precis som du och det har blivit värre efter varje barn. Först fattade jag inte vad det var, trodde att jag blivit elak och bitter ”på riktigt” men sen när jag började se vilka dagar i månaden det alltid handlade om, så förstod jag att det ju är PMS. Men det är såklart inte mindre jobbigt för det. Värst är den där känslan av hopplöshet (och ibland ångest). Men jag blir också osams med sambon ibland pga PMSen, nu senast under julen, och det är inte heller roligt. Det är ju inte jag, jag är ju vanligtvis en glad och positiv person.
Maria- Åh vad jobbigt! Tack för att du delar med dig. Har fått flera dm sedan mitt inlägg igår där många känner igen sig. Känns ändå lite skönt att inte vara ensam om det. Stor kram till dig ?