Jag som tonåring då. Jag var nog väldigt olika i olika situationer. Jag var en kaxig liten skit och retades gärna hemma med min bror. Men jag var lugnare i skolan, där var jag nästintill blyg. Iallafall i högstadiet, då var jag en riktig liten blyg fiol. Fick dock ett större självförtroende när jag började på gymnasiet, så där vågade jag ta för mig mer.
När andra gjorde allt för att trotsa sina föräldrar så hade jag väldigt svårt för det. Hade en riktigt stor respekt för mamma och skulle aldrig i mitt liv få för mig att jag skulle kaxa upp mig mot henne. Men det är klart att jag också drog till med lögner om att jag skulle på en lugn tjejkväll när jag var 13 år, men då jag istället åkte iväg med Jessan (som var hela två år äldre) på fester i Stuvsta. Åkte fast för snatteri (har nog aldrig skämts så mycket i hela mitt liv) och kom hem med polisbil. Supit mig på tok för full i Bulgarien på min allra första tjejresa och ramlade på bargatan och spräckte upp hakan…
Jag har alltid varit en dramatisk själ och som tonåring var det som allra värst. Utbrott och hysteriska gråtfester hörde till vanligheten, samtidigt som man kunde känna att lyckan var total om någon var ensam hemma och vi kunde ha FF.
Tonåren var en rätt så turbulent tid i mitt liv och jag är rätt så glad över att den tiden är över faktiskt.
Här har vi mig som en liten snoris. Fjorton år med sönderblekt hår, lila Savannbyxor och svarta Buffaloskor. Coolast i stan – tyckte jag då!
