Pendeln stannade i Sundbyberg påvägen hem. Länge. Så när vi hade suttit där iallafall en kvart utan något tecket på att det snart var dags att röra sig så hoppade vi av och sprang bort till tunnelbanan istället. Sprang allt vad vi orkade (utan att snubbla i rulltrappan) och när vi bara är ett par meter ifrån tåget så ser vi hur dörrarna börjar stängas. Anna som är två meter framför mig glider in precis innan de ska slå igen och jag gör mig redo att vinka hejdå och ropa ”vi ses imorgon”, men hon sliter upp dörrarna och jag klämmer mig in. Pinsamt. Skäms alltid otroligt mycket när jag gör så. Dörrarna kan ju faktiskt gå sönder och då kommer vi ändå ingen vart – och hela vagnen skulle då bli arga på mig (oss i detta fallet). Men det var ändå skönt att få komma med det tåget, kom hem så sent ändå.
När vi satte oss på tåget – andfådda och skamsna – då tyckte hon att det var på sin plats med en selfie. Helt rätt tyckte jag! Det är alltid läge för en selfie 🙂
