Måndag idag och det var dags för oss att besöka BVC för Kellys 10-månaderskontroll. På den kontrollen kollar läkaren på om hon behärskar pincettgreppet, om hon kan ta sig upp själv från sittandes och om hon kan ta sig fram (åt sidorna) med stöd, samt om hon förstår enstaka ord än.
Pincettgreppet har hon kunnat ganska länge och vill numera äta det mesta själv med händerna, jätteduktig är hon. Hon föredrar fortfarande att någon ”ger” henne vatten med nappflaskan, även om hon kan dricka själv ur en pipmugg.
Att resa sig och röra sig med hjälp av stöd från soffan, hyllan, väggen… det kan hon verkligen. Jag behöver ingen annan träning än den jag får från att jaga henne hela dagarna, om vi säger så. Hur ska det då blir när hon väl börjat gå på riktigt? *svettig i pannan*
Vi märker klart och tydligt att hon vet sitt egna namn, även ”mamma” och ”pappa” förstår hon på en gång. När hon är lite ledsen eller kinkig kommer det ett ”mamamamaaa” tills hon får komma till min famn, så hon är på god väg med talet också. Väldigt roligt att se!
Hennes längdkurva ser fin ut och börjar röra sig uppåt mer och mer, hennes viktkurva har dock fortsatt plana ut lite och det känner jag mig lite bekymrad över. Jag blev faktiskt väldigt förvånad över det, för jag tycker att hon har fått till en riktigt bra aptit nu de senaste veckorna. Hon äter det allra mesta jag lägger fram åt henne och hon äter väldigt varierat; kyckling, lax, tonfisk, grönsaker, potatis, ris, pasta… Mellis mellan huvudmålen och hon får alltid en flaska välling på morgnen och en till kvällsmål.
Ah, vi skulle fortsätta som vi gör iallafall och ha lite koll på kurvan, men hon utvecklas ju som hon ska, är pigg och glad och är glad i maten så det finns inte så mycket mer att göra. Alla barn kan inte vara knubbiga heller, så är det ju, och hon är en lite nättare variant bara ♡
Hon har även tagit tittut-leken till en ny nivå. Tidigare har vi ju lekt med att vi sätter händer för ögonen, sedan tar bort dem och ropar ”tittut!” och hon har då kiknat av skratt – nu gör hon det själv, men med en filt eller ett klädesplagg eller vad hon nu hittar. Hon höjer det över ansiktet och väntar in att vi börjar ropa ”Nämen vaaar är Kelly? Vart tog Kelly vägen?” och man hör hur hon håller andan därbakom, sedan tar hon ner filten med en hastig rörelse och flinar från öra till öra och vi utbrister glatt ”Dääär var du! Tittuuut!” och hon kiknar av skratt ♡
Hon har nu 6 stycken tänder, de har inte kommit upp helt ännu, men man ser dem alla klart och tydligt; två uppe och fyra nere. Hon är så fin nu när hon ler, hon ser plötsligt så himla stor ut när hon har tänder att le med 😉 Gulliga älsklingsplutten! Hjärtat svämmar över av kärlek till den lilla människan!
Hon sover dock ganska oroligt på nätterna fortfarande och jag gör mitt bästa för att inte gå under på dagen. Jag håller humöret uppe genom att tänka att det här endast är en kort del av livet som det är såhär kämpigt med sömnen och många andra föräldrar har gått igenom samma sak, nog ska jag klara av det jag med. Men ibland blir det för mycket och jag tappar humöret, men JP är bra på att fånga upp mig och erbjuder mig alltid att vila så fort han kommer hem från jobbet. Vi kämpar på!
♡
Idag körde vi tvättmaraton och när Kelly sov sin förmiddagslur passade jag på att vika tvätten och kravlade upp för trapporna med hela jättehögen. Vägrade gå flera gånger (vi bor på tre våningar, med tvättmaskinen längst ner och våra sovrum och garderober längst upp) så jag balanserade hela högen i en omgång #skillz
Har haft en lugn och mysig dag på hemmaplan idag, men sådana dagar behövs också – speciellt om man inte får sova så mycket på nätterna.
Mammas godismaräng, vad jag älskar dig! ♡
