Tessie-san

Hej på er, hur mår ni?
Här är det bra, men jag känner mig helt slut. Nattningen som normalt tar 10 minuter tar ju numera minst en timme eftersom vi inte får till någon bra rutin på förskolan och Kelly somnar på dagen fast vi önskat att hon ska var utan den vilan. Får hon sova på dagen så sabbar det hela kvällsrutinen och hon är pigg som en mört och har inte en tanke på att sova när det är dags. Häromdagen sov hon i 45 (!!) minuter där och då var hon uppe till 22.00… och är sedan såklart jättetrött på morgonen sen.

Jag föreslog att hon kunde gå över till den andra avdelningen där barnen inte sover på dagen, under tiden barnen på hennes avdelning gör det, men vi får se hur det blev med det. Känner av ett visst motstånd, men jag hoppas vi hittar någon lösning snart.

Hursomhelst, imorse vaknade vi av världens ösregn. Den annars ganska stora vattenpölen som bildas när det regnar ute på gården var en hel sjö och det ville aldrig sluta smattra på rutan kändes det som.
Lagom till att vi skulle gå hade det dock lugnat ner sig och duggade som mest. Jag tänkte först klä in vagnen i regnskydd, men Kelly ville gärna hålla i paraplyet så då gjorde vi så istället.

När vi lämnar lite tidigare nu när jag börjat jobba igen så börjar de alltid med att vara inne, så det var ingen idé att klä på dem regnkläder när vi ändå skulle dra av dem när vi kom fram. Paraplyet räckte bra.

Att dela med sig av paraplyet till sin lillasyster gick ändå hyffsat 😉

Lämningen gick inte alls bra idag.
Belle blev ledsen så fort hon förstod att jag skulle gå och då tyckte även Kelly att det var sorgligt och slängde sig runt halsen på mig och vägrade släppa taget.
Usch, vad det gör fysiskt ont i hjärtat att se sina barn så ledsna, när man ska lämna och gå iväg till jobbet. Det är helt obeskrivligt.

När det bara var Kelly som gick på förskolan så gick det oftast väldigt bra att lämna på morgonen, hon kunde vara lite ledsen någon enstaka gång, men hon blev glad igen efter bara någon minut (jag stod alltid i hallen och lyssnade tills hon lät glad igen). Men nu när jag ska lämna båda tjejerna så är det lite jobbigare – när den ena blir ledsen blir oftast den andra också det. Det här är ju Belles allra första vecka, förutom inskolningsveckan), så det är klart att det är en omställning för henne och jag måste ge det lite tid. Men det känns som att jag ska gå sönder när det sista jag ser innan jag stänger dörren är mina två tjejer som gråter med armarna sträckta mot mig. Varenda cell i min kropp skriker åt mig ”Vad är det du håller på med? Ta upp dina barn och gå hem med dem igen!”

Idag grät jag hela vägen till pendeln och ringde och hulkade till JP. Usch vad det känns jobbigt.

Jag ringde till förskolan en stund efter att de brukar gå ut på gården för att höra om det hade blivit bättre, och det hade det. Belle hade fått vila en stund, sen var hon glad igen och var med och åt frukt på fruktstunden som ingenting. Kelly hade varit lite ledsen, men det gick också över och nu lekte hon runt.

Det kändes så skönt att få höra det, för inombords kändes det som att jag skulle gå mitt itu efter den lämningen.

När jag kom och hämtade dem var det frid och fröjd och vi hade ett stort kramkalas alla tre ♡
”Mamma, Kelly ledsen. Men nu Kelly glad igen!” Åh ♡

Tänk att promenaden hem från förskolan, som normalt tar max 3 minuter, alltid tar minst 30 minuter när man går med en fröken som ska titta, inspektera och undersöka varenda pinne, sten och vattenpöl hon hittar. Tur att vi inte hade bråttom 😉