Tessie-san

Oj, vilken konstig känsla det var att kliva upp imorse? Mina två Törnrosor låg kvar i sängen medan jag klev upp för att göra iordning mig. Bara att gå upp ensam och fixa frukost själv är ju något jag inte upplevt på över 9 månader nu och helt plötsligt hade jag all tid i världen – det går så mycket snabbare allting när man har två händer 😉

Det hade ju stormat hela natten och fortsatte även så på morgonen och jag möttes av den här regniga marken när jag klev utanför dörren. Meeen inte skulle vi deppa för det ju, så jag slängde på mig mina stövlar, på med höstjackan och luvan och upp med paraplyet. Jag valde att gå i tid för att ta ett ”tidigare” tåg, så jag kunde komma in på jobbet i lugn och ro och kanske snicksnacka lite med kompisarna utan någon stress.

Kom fram till stationen och det står 19 minuter… Meh! Mitt tidiga tåg var då inställt. Det är ju inte hela världen i sig, men ytterst tråkigt att stå där i regnet och huttra när jag kunde kramas vidare med Kelly i ytterligare 19 minuter om jag vetat om det här. Nåväl.

Träffade alla fina jobbarkompisar och svidade om till klinikkläderna igen. Har saknat dem. Jobbarkompisarna alltså 😉 Men vi hade fått nya fina klinikkläder sedan sist, så det kändes också roligt. Gillade den här hallonröda bussarongen!

Allt var som vanligt och det var svårt att tänka sig att det nästan är ett helt år sedan jag var där och jobbade. Har ju varit där ett par gånger och hälsat på med Kelly, men just att jobba var ju ett tag sedan. Mina fina chefer bjöd på god lunch från den vegetariska restaurangen nedanför, så uppskattat! ♡

Fick den här bilden skickad till mig under dagen och mitt hjärta small till. Mammas lilla älskling! ♡♡♡

Jag har sagt att det är viktigt att JP lär sig att sätta upp tofsar och göra flätor sen i framtiden – för nu har vi en dotter med långt fint hår och då är det dags att lära sig.

Än så länge går det bra eller vad säger ni? 😉

Det var iallafall en fantastisk upplevelse att få kliva in genom dörren och höra hur hon började ropa smått när hon hörde min röst. Sedan flög hon upp i min famn när jag kom upp in i vardagsrummet! Älskade, älskade barn! Jag tror hon kom på där och då hur mycket hon saknat mig under dagen, vår första dag ifrån varandra så länge.

Efter det ville hon vara i min famn hela tiden, men hon var ändå lite sur på mig för att jag ”lämnat henne” idag. Hon tittade argt på mig och morrade. Gjorde sur-läpp-min och gnydde ogillande. Men hon ville verkligen inte lämna min famn, där ville hon prompt vara kvar.

Tur att det dröjer två veckor innan jag ska tillbaka till jobbet igen, det blir en lagom mjukstart för oss båda! ♡

Nu sover vår lilla skatt och vi ska tända lite ljus och kika på Idol. Imorgon är jag tillbaka i mammaledigheten igen och det känns så skönt! Att gå ifrån henne imorse gjorde fruktansvärt ont, så bra att det får gå ett par veckor innan det är dags igen. Hoppas ni har en mysig måndag i regnet, puss!