Jag tänker mycket på hur vi uppfostrar våra barn.
Det är jättesvårt att veta hur man ska göra i alla lägen, men jag tror att man lär sig efter varje situation man ställs inför.
Något som är väldigt viktigt för mig är att de växer upp och blir snälla, varma människor. Att det finns i ryggmärgen hur det är att vara en schysst kompis och behandla andra väl.
Jag vill dock inte att de ska haka upp sig på att alltid vara snälla, för det finns stunder där man inte alls behöver vara det, där det är viktigare att säga ifrån och stå på sig. När något inte känns bra i magen ska första reaktionen vara att säga nej, stopp, det här är inte okej. Både när det gäller något som de själva inte vill vara med på, men även om de ser att någon annan blir illa behandlad.
Jag har kanske varit lite för på med att säga hur viktigt det är att vara snäll hela tiden, JP och jag har pratat mycket om det och det är faktiskt en balansgång det där. Att vara för snäll kan tyvärr utnyttjas och det är lätt att någon sätter sig på en då.
Något jag ofta grämer mig över är att jag ofta är för snäll, för väluppfostrad, för artig. Jag vill inte att någon känner sig obekväm om de sagt/gjort något dumt så jag låter de komma undan med det. Jag vet inte hur många gånger jag blir arg i efterhand när någon sagt något taskigt till mig eller frågat mig något riktigt korkat – jag blir mest arg på mig själv att jag alltid ska ursäkta dem, jag skrattar med eller håller med för att de inte ska känna sig dumma?
Helt galet egentligen. Jag gör allt för att inte ”förstöra stämningen” eller göra situationen obekväm… MEN det är ju redan för sent? Stämningen är redan förstörd.
Jag vill verkligen inte att mina barn ska ha den egenskapen som jag har. Jag ska göra allt för att de ska vara modiga nog att säga ifrån på skarpen på en gång.
Ett annat exempel där jag behövt tänka till en gång till gällande barnen.
Jag frågar alltid Kelly vad hon gjort på förskolan och undrar om hon lekt med någon. Ibland svarar hon att hon lekt med den och den, men att hon inte vill leka med en tredje. När jag frågat varför, så har hon bara svarat ”för att jag bara ville leka med den idag”.
Det är såklart helt okej, man vill inte alltid leka med alla. Men jag förklarade att man inte får göra någon kompis ledsen genom att utesluta den från någon lek, och sa att det säkert kan vara roligt att leka tillsammans allihopa. Men hon stod fast vid att hon inte ville leka med den här tredje kompisen idag.
Här är det ju viktigt att tänka lite utanför boxen. Min första reaktion är att hon måste ta med den här kompisen i leken, så inte hen känner sig ledsen, men så tänkte jag lite längre. Det kan ju faktiskt vara så att den här kompisen sagt eller gjort något elakt (det har hänt att just den här kompisen har bitit en annan kompis till Kelly tidigare och det gjorde Kelly ledsen), då är det klart att hon inte alls behöver leka med hen ”bara för att vara snäll”. Vad sänder det för signaler egentligen?
Vi försöker prata mycket om hur man är en snäll kompis, men att man alltid måste säga ifrån om något känns fel. Det är helt klart något vi kommer prata mycket om.
♡
