Tessie-san

Dagen innan jag skulle föda hade vi en bokad tid för inskrivning på sjukhuset inför det planerade kejsarsnittet.

Det blev lite stressigt på morgonen och när vi skulle lämna tjejerna på förskolan blev det lite strul.
Vi såg flera barn på gården när vi kom och mötte samtidigt en av pedagogerna på den andra avdelningen som vi hälsade på. Vi blev lite förvånade av att se barnen ute redan så jag sa högt: ”jaha, ska ni vara ute idag?” Sen insåg jag att det endast var barn från den andra avdelningen ute, så vi gick in på vår avdelning som vanligt och började ta av tjejerna deras ytterkläder.

Eftersom jag var så höggravid jag bara kunde bli var jag inte den allra smidigaste, men jag bökade av ytterkläderna ändå.

Precis när vi är klara och skulle gå in till själva lekrummet så öppnade pedagogen vi nyss hälsat på på ytterdörren och säger ”jo, jag glömde säga att er avdelning också ska vara ute idag”…

Vi som redan var stressade iväg till vårt inbokade möte kände såklart en liten irritation över att hon väntade med att säga det tills efter att vi redan klätt av tjejerna alla kläderna. Nu var det bara att sätta på allt igen, och då hade Kelly tappat lusten. Hon ville inte alls gå ut och leka, hon ville vara inne. Men det var bara att klä på igen och förklara att de först skulle ut och leka en stund, sen fick de gå in.

Hon blev lite ledsen och jag försökte allt jag kunde med att hålla mitt lugn och inte visa att jag kände mig stressad, för det skulle bara förvärra situationen.

När vi kommer ut på gården igen ser vi ett par till barn – och tre pedagoger (från den andra avdelningen) stå och prata med varandra.

JP går med Belle och jag håller Kelly i handen när vi går mot dem och säger godmorgon. Kelly är uppenbart ledsen och jag hoppas att pedagogerna ska möta upp henne i det och se till att det blir en glad lämning ändå.

Den ena pedagogen tittar på oss och öppnar munnen… ”vad skönt”, tänker jag. ”Nu säger hon något peppande till Kelly så hon känner sig lite gladare igen.”

Men istället för att vända sig till Kelly som är ledsen, så tittar hon på mig och säger:

”Men nu har du blivit riiiktigt tjock!”

Jag fattar först ingenting. Tjock? Har Kelly en stor och bylsig jacka på sig? Vad menar hon? Ser Kelly tjock ut i sina ytterkläder?

Sen trillade polletten ner. Nej, det var mig hon menade. Det var jag som hade blivit riktigt tjock.

Jag blev så ställd att jag bara svarade: ”ja, imorgon är det ju dags…”

Sen gick jag förbi henne med Kelly i handen och satte mig på huk vid sandlådan för att försöka få Kelly in i någon lek där med de andra barnen. Fortfarande helt chockad. Vad hände egentligen?

Jag kommer här på morgonen med min dotter som uppenbarligen är ledsen och skulle behöva att någon såg henne, tog sig an henne och gjorde situationen lite lättare. Istället ser den här ”pedagogen” förbi henne, tittar på mig och kommenterar min höggravida kropp – dessutom på ett väldigt opassande otrevligt sätt.

På vägen iväg till sjukhuset brinner det loss i mitt huvud. Vad i helvete var det som precis hände? Jag var rasande!

När vi sedan kom och hämtade barnen på eftermiddagen var jag fortfarande förbannad. Jag knackade på hos den andra avdelningen och bad om att få prata med den berörda pedagogen. Jag frågade henne om hon tyckte att det var rätt handlat av henne att ignorera min ledsna dotter och istället kommentera min kropp. Min höggravida kropp – på ett negativt sätt.

Hon började försöka med att hon inte alls sagt så. Att hon sagt att jag ”var stor… att jag var så fin”. Men jag stoppade henne på en gång och sa att det inte alls var så hon hade sagt.
Hade hon sagt något i stil med ”nu har du blivit stor, nu är det snart dags…” så kan ju det misstolkas till att bli något negativt, även om det inte var något negativt menat. En gravidmage blir ju stor, så det är ju inget konstigt. Men ordvalet! Att faktiskt säga ”Nu har du blivit riktigt tjock”, det kan liksom inte misstolkas. Det är bara en väldigt opassande sak att säga. Speciellt från en förskolepedagog till en förälder.

För det första-
Nej, jag har inte blivit riktigt tjock, jag är riktigt gravid.
För det andra- 
Vad i helvete fick dig att tro att det var okej att kommentera min kropp överhuvudtaget?
För det tredje- 
Du behöver inte kommentera någonting om mig alls, det är mitt barn som ska vara i fokus. Alltid. Speciellt om det är ledset.

Jag trodde verkligen att jag skulle vara beredd nästa gång jag skulle få en negativ kommentar som gravid, men det här var så himla far fetched att jag inte ens registrerade vad som hände på en gång. Nu i efterhand ångrar jag att jag inte reagerade snabbare. Att antingen svarat där på en gång när resten av pedagogerna stod bredvid, eller inte svarat alls. Att jag bara skulle stirrat på henne och sen gått iväg.

Nu kände jag mig inte tjock alls för fem öre, jag kände mig jättevacker som gravid. Men det handlade liksom inte om det. Det värsta var att hon ignorerade att det var Kelly hon skulle möta, inte min storlek. Och att hon sen hade mage att kommentera min höggravid kropp en dag innan förlossning var bara så sjukt. Så opassande. Så fel. Så oprofessionellt.

Här är jag med min riktigt gravida kropp. Några dagar innan jag födde mitt tredje barn.