Jag är en rätt så harig person. Det är inte det att jag är mesig eller feg, utan mer att jag undviker situationer där man kan råka illa ut eller ramla och göra sig illa osv. Speciellt när det gäller mina barn och främst Kelly då eftersom det är hon som springer omkring själv. Jag ser faror överallt och hela tiden. Det är väl bra på ett sätt, för då kan vi undvika att hon gör sig illa, men jag önskar att jag inte var såå himla harig ändå. Det är ju jobbigt att hela tiden tappa andan så fort jag ”ser att hon kan ramla”. För det första så ramlar hon oftast inte, för det andra kan det ju ändå vara bra att få ramla ett par gånger, det är ju så man lär sig.
JP är mycket lugnare när det gäller sånt. Han utmanar henne och det är superbra. Hon vill ju gärna testa sina gränser med vad hon kan och vågar, då är det bra med någon som pushar henne.
Nu är det inte så att jag håller i henne hela tiden och inte låter henne klättra och upptäcka saker – jag pushar henne också till att våga när hon själv tvekar, men jag vill verkligen bli ännu bättre på det. Det är något jag hela tiden jobbar på.
Häromdagen såg hon två av grannbarnen sitta längst uppe i äppelträdet på vår gård och pekade upp och visade att hon också ville dit. Hon tyckte det var väldigt skojigt att få sitta däruppe och titta ner på oss. Hon är en riktig trädkramare och kramar både träd och stenar när vi är ute i naturen, så nu var det särskilt kul att få klättra upp i ett.
Jag stod nedanför och höll andan 😉
♡
