Den frågan ställer jag mig rätt ofta.
Och svaret är: ganska så lite tydligen.
Man tror att man ska gå under efter en natt med kanske max en timmes ihopskramlad sömn, men ändå går man upp, ordnar frukost, klär på barn, borstar tänder och sätter upp frisyrer, lämnar på förskolan, åker iväg till jobbet… och man överlever. Hade jag inte sagt till någon på jobbet att det varit en tuff natt tror jag inte att de hade märkt något. You just do it.
Belle hade det väldigt besvärligt inatt och ville vara näääära nära, sen inte alls nära. Sen ligga på mitt huvud, sen inte alls i närheten. Sen krypa runt på mitt ansikte och slutligen lägga sig som en korv över hela mig. Lägg till att jag har en ond foglossning som gör sig påmind så fort jag måste ändra läge i sängen och en mage som stramar till så det gör fördjävla ont ibland.
=
inte mycket sömn va… 😉
Men som tur är ser det inte alltid ut såhär. Båda tjejerna sover riktigt bra om nätterna nuförtiden.
Det är såklart annorlunda om någon av dem är sjuk, men annars somnar de gott i sitt rum vid nattning och sover igenom hela natten utan särskilt många uppvak. Kelly vill ibland komma in till oss och sova på natten och det får hon så gärna göra, det är ju världens gosigaste mys. Belle sover bäst i sin säng i deras rum, sen vill hon gärna komma in och gosa tidigt på morgonen sen istället.
♡
Jahopp, nehepp… Nu ska vi kolla på niofilmen, får se hur många minuter den här mamman orkar kolla på Chronicles of Riddick… Zzzz.. jag gissar på mindre än 15 minuter. Vad tror ni?
Vi hörs mer imorgon, kram på er ♡
Såhär gosigt hade jag det med alla gosenallar nere i lekrummet häromdagen – på tal om att gosa alltså.
Det började med att Kelly la en nalle i mitt knä, sen fortsatte det i all oändlighet som ni ser…
