Tessie-san

Eftersom jag har gjort tre tidigare kejsarsnitt (två första var akuta och senaste var planerat) var det ingen tvekan om att det skulle bli ett planerat kejsarsnitt denna gång med. Jag kände mig trygg med det och kände att jag hade koll på läget och på hur allting skulle gå till. Vi hade t.o.m samma plats i turordningen till operation som vi hade sist – nummer två.

Vi hade ju egentligen fått tid för kejsarsnittet den 9:e, men fick ett samtal veckan innan om att det ändrats till den 7:e. Vår planering med Molly som barnen skulle sova hos blev därför lite omkullkastad och vi fick ändra om lite. Därför kom farmor hem till oss tidigt på morgonen den 7:e och vi vinkade hejdå. Sen lämnade hon barnen på förskolan och på eftermiddagen hämtade Molly dem. Det var deras allra sista dag där innan sommarlovet, så det var kul för dem att få ett avslut.

Vi hade fått tid klockan 7.00 och när vi gick längs med den röda korridoren till dit vi skulle så började fjärilarna komma. Idag är dagen då vi äntligen ska få träffa vår lilla älskling!

Väl på plats blev vi inskrivna och fick ett litet rum med säng och garderob. Eller det var egentligen ett stort rum indelat i fyra med skiljeväggar som täckte varje hörna som vi delade med andra par som också hade planerade snitt samma dag. Här fick vi byta om till sjukhuskläder, JP fick hela rymddräkten på sig innan det var dags ?

Det sattes två infarter i ena handen och andra armen på mig, där de gav mig dropp (jag var ju fastande) och för att förbereda för mediciner osv på operationen sen.

Vi fick träffa både barnmorskor, läkare och en forskningsläkare som gick igenom mina provsvar inför förlossningen, gick igenom lite hur allt skulle gå till och forskningsläkaren undrade om hon kunde få använda moderkakan till forskning. Jag sa att det går jättebra, men sa också att jag hade bett om att få se den när den kom ut, men då kunde de tyvärr inte ha med den i forskningen sa hon – för den var tvungen att sterilpackas på sekunden efter den kom ut, vilket då inte var möjligt. Så tyvärr blev det ingen forskning på den.

Vi låg där i vårt bås och väntade på vår tur. Vi var båda så pirriga att vi skrattade åt allting vi sa. Varje gång barnmorskan kom in för att titta till oss trodde vi att det var dags, och jag som redan tycker allt går så fort vid ett planerat snitt tyckte gärna att det kunde få gå lite långsammare så jag hängde med.

Men rätt vad det var så var det vår tur. När barnmorskan stack in huvudet och sa ”nu är det dags” så pirrade det till lite extra i magen. ”Nu kör vi!”

Sista bilden på magen – och sista bilden på oss innan vi blev fyrabarnsföräldrar ♡

Jag rullades in i den stora operationssalen och fick hälsa på alla operatörer, sköterskor, narkosläkare och undersköterskor som skulle vara med. Det är ett helt gäng.

Allt var redo för operation så jag fick hoppa upp och sätta mig på britsen och luta mig framåt med ryggen allt jag kunde så narkosläkaren kunde sätta spinalen. Först fick jag lokalbedövning i området, sen sattes den stora nålen. Det är klart att det inte är en superhärlig känsla, men jag har aldrig tyckt att det varit särskilt jobbigt.

Direkt efter den är lagd ska man skynda sig upp med benen och resten av kroppen på britsen och lägga sig ner. Bedövningen brukar ta väldigt fort och då är det bra om man redan ligger stabilt på bordet när känseln försvinner.

De kopplar upp mig med massor med sladdar, mina armar ligger åt varsitt håll och jag får en värmefilt som blåser varm luft över mig. Men jag tycker den blåser in lite jobbigt i ena örat och ber dem stänga av den.

Narkosläkaren börjar känna med kalla blöta tussar över magen och jag ska känna efter vart jag känner att det är kallt och inte. Jag tycker alltid att det är ganska svårt att bedöma, för man känner liksom att de är där och petar, men om man känner att det är kallt så har man fortfarande smärtkänseln kvar. Vi håller på ett par minuter där hon trycker den iskalla tussen över magen och jag försöker bedöma vart det kalla tar slut. De gör nyptest (de nyper hårt i magen med någon tång för att se om det gör ont), jag tycker fortfarande det känns lite diffust, men vi går vidare.

Jag har ändå gjort det här tre gånger tidigare och vet ungefär hur det både ska gå till och kännas, och något jag reagerar på är att jag fortfarande har full kontroll över mina fötter. Jag kan röra på hela fötterna och säger det högt så alla hör ”eh hörrni, jag känner mina fötter fortfarande, jag kan röra på dem”. Jag fick som svar att det var helt normalt, ibland tar inte bedövningen hela vägen ner till fötterna men att magen blir bedövad som den ska ändå.

De tar över det stora gröna skynket så vi inte ser dem längre och så börjar de sin presentationsrunda. Samtliga i rummet presenterar sig, säger sin titel och vad de har för roll inne på operation. Sen är det dags!

Det är två operatörer som ska utföra själva snittet, en förlossningsläkare och en specialist. De börjar skära – och jag känner precis hur snittet läggs. De skär ett till lager och jag känner det med. Jag tittar upp mot narkosläkaren och sköterskan som finns uppe vid mitt huvud (där även JP sitter) och säger ”jag känner hur de skär… jag är mycket mer medveten om vad de gör och så har jag aldrig känt de tidigare gångerna”. De svarar med lugnande röster att ”det är normalt att känna ett tryck och att de drar, men det ska inte göra ont”. Jag kan inte riktigt koncentrera mig på vad de säger för snart börjar jag känna händerna som gräver runt i magen och flyttar på organ och vävnader för att ta sig fram.

Det gör ont.

Jag känner att det gör ont. Det här är mitt fjärde kejsarsnitt och jag vet ju hur det brukar kännas – man känner att de drar och har sig, men man känner inga detaljer. Det är mer att kroppen åker lite fram och tillbaka, men man känner inte mer än så. Nu känner jag operationstänger som sätts in på sidorna för att hålla undan, jag känner fingrarna som drar och flyttar på saker därinne – och det gör ont. Jag kan inte koncentrera mig på något annat, och säger igen ”jag känner dem, det gör ont, det gör ont”. Jag känner hur jag börjar andas tyngre och gör grimaser med hela ansiktet.

De avbryter på en gång. Jag hör operatörerna säga ”känner du detta? Och det gör ont? Ja, vi har inte ens kommit helt in än, och om det gör ont nu så kommer det göra mycket ondare längre in”. Narkosläkaren tittar på mig och säger ”vi kan vänta en liten stund för att se om bedövningen kommer ifatt, annars måste vi söva dig”.

VA?! SÖVA? Jag hade inte ens tänkt en tanke på att det skulle vara ett alternativ. Om jag sövs kommer jag gå miste om det första ögonblicket när bebisen föds, jag kommer inte få höra det första skriket och jag kommer inte få vara med om den första stunden.

Kort därefter säger narkosläkaren att det gått för lång tid nu och att det enda alternativet är att söva mig. Magen är ju helt öppen nu, de kan inte ta upp mig för att lägga någon ny bedövning. Jag får bara snabbt acceptera läget och finna mig i det. Det finns inget annat alternativ.

När jag ska sövas får JP inte längre vara med i operationssalen. Han får vänta precis utanför och det kommer vara i hans famn som bebisen får komma direkt efteråt. Det känns ändå tryggt för mig att veta.

Men jag känner mig rädd, jag är jätterädd. Tänk om det slutar här. Tänk om jag inte vaknar upp sen och aldrig får träffa min bebis. Aldrig får träffa Kelly, Belle och Harley? Mina livrädda tankar avbryts av JPs varma röst. Han tar min hand, pussar mig på munnen och vi tittar varandra in i ögonen ”allt kommer gå bra, älskling. Allt kommer gå bra. Vi ses snart, jag älskar dig”.

Han går ut från operationssalen och jag får en syrgasmask över näsa och mun, sen hör jag hur narkosläkaren säger ”godnatt Therese”,  i andetaget efter känner jag hur hela kroppen börjar pirra och sedan somnar jag.

Vaknar upp en timme senare på uppvaket. Det första jag får ur mig är ”mår bebisen bra?” Jag får ett lugnande ”ja, bebisen mår jättebra, allt har gått så bra”. Min andra fråga är ”mår pappa bra? Vet han om att jag mår bra?” Det kunde de inte riktigt svara på, de hade inte haft någon kontakt med honom. Det tycker jag var så konstigt. Det är väl självklart att man meddelar partnern som är orolig och sitter själv med vårt nyfödda barn i famnen på en helt annan avdelning och berättar att allt är bra med mig? Men näe. Han hade inte fått höra någonting berättade han för mig i efterhand. Ni kan ju förstå vad det snurrade för tankar i hans huvud iom alla risker vi var förberedda på.

Jag var väldigt groggy när jag vaknade och sluddrade nog en del när jag pratade. Bortsett från att jag kände av smärta från snittet på en gång så hade jag även väldigt ont i halsen. De hade ju haft ner massa slangar i halsen pga att jag sövdes och det var det som retade. Iom det så fick jag en väldigt jobbig hosta som jag inte kunde kontrollera. Att hosta – med ett helt nyopererat stort sår över hela magen är inget att rekommendera kan jag berätta. Det gjorde så fruktansvärt ont vid varje liten hostning och jag fick trycka en kudde mot magen varje gång för att försöka lindra. Jag var dock glad att jag inte kände av något illamående som jag haft problem med tidigare gånger.

När en timme hade gått var jag pigg nog att få komma upp till BB. Att röra på fötterna hade jag ju kunnat exakt hela tiden – och det brukar vara det som är måttstocken när det gäller hur länge man ligger kvar på uppvaket.

Nu började lyckopirret komma igen. Det var äntligen dags. Jag visste ju fortfarande inte om det var en pojke eller flicka, och sa väldigt snabbt till så fort någon av sköterskorna frågade vad det blev ”jag vet inte – men ni får inte avslöja!”

Jag glömde bort allt vad smärta i snitt och hals hette och bara fokuserade på att få träffa min lilla bebis och JP igen. När sköterskan rullade in min säng in på avdelningen där de var så sa hon ”jag ska gå in och hämta dem, bebisen är såå himla söt ska du veta”. Då brast det för mig. Nu är det bara sekunder kvar innan jag får träffa min älskling och bara vetskapen om att han/hon mår bra är så lugnande och jag känner bara total lycka.

Jag vänder mig om till vänster från sängen och ser JP komma ut med vår lilla älskling i famnen. Mina ögon är helt fulla med tårar så jag ser dem knappt. ”Heeej älskling! Åh, han är så fin, han…” börjar JP. Jag stoppar honom. ”Vänta, vad sa du?!” svarade jag. ”Va? Nej, jag sa inget…” sa han osäkert. ”Jo, men du sa HAN, är det en han? Är det en pojke?” sa jag gråtandes av lycka. ”Jaaaa, det är en pojke” svarade han och la honom i min famn. Jag kunde inte vara lyckligare. Vi har fått en son! Han är äntligen här! ♡

Eftersom barnmorskan och sköterskorna visste om att jag hemskt gärna ville få till amningen så hade de väntat in mig på uppvaket. De hade inte gett honom någon ersättning eller så, utan väntade in att jag skulle komma. Det är jag väldigt tacksam för. Det kan ibland vara lite svårare för barn som föds med kejsarsnitt att få till amningen till en början, och eftersom han hade funnits i två hela timmar -utan att få vara i min famn så kanske även det kunde försvåra det.

Men jag la honom intill bröstet och ”smack” sa det, så började han suga. Bara sådär. Stort öppet gap på en gång. Lyckokänslorna svämmade över.

Hela första dygnet låg vi hud mot hud, och han lämnade aldrig våra famnar. Han var så himla duktig med amningen, så han gick från det ena bröstet till det andra och var så nöjd. JP tog alla blöjbyten (tänk, jag har aldrig bytt de där första blöjorna där bajset är helt svart och som tjära – jag har alltid varit sängliggandes i början, så det är JP som gjort det) och han hjälpte till med kuddar och täcken, hämtade mat och mellis och alltihopa så vi skulle ha det bra.

Min underbara, helt otroligt vackra son. Tänk att det var du hela tiden ♡

Efter totalt 2 dygn på sjukhuset var det dags att kliva ur den bubblan och åka hem till resten av våra älsklingar. Eftersom vi stannade över de första 48 timmarna så hade vi hunnit med både läkarbesöket med alla undersökningar och att ta all de tester man gör, PKU-test (där man ser om bebisen skulle ha någon sällsynt sjukdom) och hörseltestet. Han fick toppbetyg på allting.

Han fick på sig sina allra första kläder redo för hemgång. I samma body som Harley hade på vägen hem från BB, och i samma hoodie som Belle hade. Så fint ♡

Idag är han 9 dagar gammal – och han är en sån självklar del av vår familj. Jag minns knappt hur det var innan han kom? Han är hela familjens lilla gullegos och vi älskar honom oändligt mycket. Han var den sista pusselbiten – nu är vår familj komplett ♡

♡♡♡

Vill ni läsa så har jag även skrivit förlossningsberättelser med både Belle och Harley ♡

Stor puss och kram, tack för att ni ville ta del utav en av de bästa dagarna i mitt liv – då jag fick träffa min fantastiska son och då jag blev fyrabarnsmamma.