Tessie-san

Förlossningsberättelse Harley

Idag blir Harley hela 9 månader! ♡

Han har alltså varit utanför magen lika länge som han var inne i magen. Tänk att tiden är så relativ, på samma sätt som det känns som att det var prick igår jag fick upp honom på bröstet för första gången, så känns det som att han har varit här i flera år? Han är ju SÅ självklar i vår familj, jag minns inte hur det var utan honom.

För att fira att han nu funnits med oss på utsidan lika länge som på insidan så ville jag dela med mig av min förlossningsberättelse med honom. Varsågoda!

Eftersom vi redan visste att det skulle bli planerat kejsarsnitt den här tredje gången var den här förlossningen helt annorlunda jämfört med de två första.

Vi hade fått ett förlossningsdatum 5 dagar innan bf som var den 14:e januari. Så den 9:e skulle bli vårt datum! Det kändes så konstigt att på riktigt veta när det skulle ske. Inte vänta på att vattnet plötsligt skulle gå och ett värkarbete skulle sätta igång.

Vi skulle vara på sjukhuset klockan 7.00, så tidigt den morgonen packade vi in det sista i bilen, spände fast Kelly och Belle i sina bilbarnstolar och åkte iväg mot deras kusin Emma och Bianca som de skulle sova hos under tiden vi var på förlossning och BB. Vi hade gott om tid, men när vi kommit halvvägs till dem upptäckte vi att vi glömt babynestet på hallbänken. Jag ville så gärna ha det med mig, det blir så mycket mysigare för bebis att ligga däri än i bara plastbaljan (de få stunder hen inte ligger i min eller JPs famn såklart), så det var bara att vända – och då blev det plötsligt lite mer bråttom.

Men vi lämnade av tjejerna och vinkade ett snabbt hejdå. Det gjorde verkligen ont i hjärtat att lämna dem, Belle har aldrig sovit utan oss tidigare och Kelly har endast gjort det en gång innan och det var då vi födde Belle. Men jag visste att de var i goda händer, så det gick ändå okej.

Här sitter vi i bilen, bara JP och jag – SÅ förväntansfulla! Nu var det bara ett par timmar kvar innan vi skulle få träffa vår lilla Baby Peanut som Harley kallades i magen.

 

Vi kom in till avdelningen för planerade kejsarsnitt och fick snabbt byta om till operationskläder. Sen fick vi sätta oss och vänta i ett väntrum en liten stund innan vi fick komma in till “vår säng”. Tv4-nyheterna var på på tv:n och de berättade om ett nytt smittsamt virus som sprider sig snabbt i Kina…

Kort därefter fick vi gå in till vårt rum, eller rum och rum, mer en säng i en stor sal där det fanns flera sängar, en receptionsdel osv. Sen kunde man dra för en skiljevägg runt sin säng så man fick ett eget rum. Härinne skulle vi vara för att vänta in vår tur. Tror vi hade plats 2.

Här satte de även in två infarter i händerna på mig där de skulle spruta in medicin osv.

Eftersom vi har två väldigt långdragna förlossningar i bagaget så är vi vana vid att det tar låååång tid med allt. Kelly kom ut efter 22 timmar efter vattenavgång och Belle efter 40 timmar, så vi tyckte allting gick så himla fort den här gången. Vi hann knappt med.

När jag rullades in till operationsdelen och hälsade på alla operatörer som skulle vara med på operationen började jag bli så himla pirrig. Tidigare gånger har jag ju vid det här laget varit heeeelt färdig efter oändligt många timmar med värkar, så det kändes så himla konstigt att vara med och kunna prata helt normalt med personalen.

Innan jag rullades in till själva operationen sa jag ännu en gång – högt och tydligt så alla skulle höra – att jag inte ville bli steriliserad! Alla tittade storögt på mig och på varandra, men så hoppade min behandlande barnmorska upp och sa “ingen fara, vi har koll!” Det var hon som hade all information om mig och mina önskemål och i hennes anteckningar stod det att jag fått den frågan men sagt att jag inte vill det. Jag har nämligen hört skräckhistorier om hur det blivit något missförstånd och det gjorts en sterilisering ändå – och det ville jag verkligen inte skulle ske. Jag var därför väldigt övertydlig med det, hehe.

När vi tillslut kom in i operationsrummet fick jag sätta mig upp på britsen i väntan på att få ryggbedövningen. Där fick vi sitta i ett par minuter, för vi väntade på någon utrustning, och personalen ursäktade sig så mycket att vi behövde vänta. Men både JP och jag sa att det gör veeerkligen ingenting. “Allt går redan lite för fort, så vi tar gärna ett par extra minuter till att andas och hänga med.”

Sen var det dags för ryggbedövningen och jag fick sitta och kuta med ryggen allt vad jag kunde och sedan satte narkosläkaren den långa sprutan. Det gick jättebra. De två tidigare gångerna var jag tvungen att kuta allt jag kunde – sitta helt blixtstilla – med kraftiga värkar. Så att göra det helt utan smärta var såklart mycket enklare.

Bedövningen verkar jättefort, så man får alltid skynda sig upp på britsen med benen och lägga sig tillrätta. Sen spänner de upp det gröna skynket, kopplar upp mig med massa sladdar och jag ligger utåt med armarna på varsin sida. Jag har en sköterska på min ena sida och JP på min andra. Sköterskan berättar om allt som händer, vad som ska göras, och hur det går till. JP håller min hand och pussar mig i pannan – snart är Peanut här!

Precis innan snittet ska göras presenterar sig samtliga i rummet. De säger sitt namn, sin titel och vad deras roll är under denna operation. Sen frågar de om vi är redo – sen kör vi.

Man känner ingen smärta när de gör snittet, gräver runt och har sig därnere. Men man känner tryck och drag, man liksom följer med i hela kroppen fast man inte har någon kontroll över det. Jag har aldrig varit orolig över själva operationen i sig, den enda oron jag känner är för bebisen. Allt jag bara väntar på är att höra de första skriken. Det känns som att det tar en evighet, för jag är så så otålig.

Tillslut känner jag hur det liksom dras ut någonting och sedan blir dessa stora rörelser med min kropp helt stilla och sekunden efter hör vi ett skrik. Det är det vackraste skriket vi hört. Precis som en liten groda skriker han och mina tårar forsar ner för mina kinder.

Äntligen, min lilla älskling! Äntligen! Vi vet fortfarande inte om att det är en pojke. Jag känner bara “åååh mitt lilla barn!” när jag hör hans lilla röst.

Med Kelly och Belle har barnmorskan kommit fram och lagt deras ansikte mot mitt och jag har hållit dem i famnen i ett par minuter innan vi ens tänkt tanken på att se efter vilket kön det blev. Den här gången kom barnmorskan fram med honom – med snoppen och rumpan fram – för att visa att vi fått en liten son!

“En POJKE!” ropade vi båda i kör och jag kunde knappt tro mina ögon. Jag var så inställd på en triss i flickor, att det var svårt att ta in att vi faktiskt fått en lillebror till tjejerna.

Tårarna ville inte sluta rinna. Mitt hjärta svämmade över av kärlek, här var han äntligen. Min son!

Jag fick upp honom i min famn på en gång och jag lossade på armarna för att kunna hålla om honom. Jag var ju uppkopplad till olika dropp från infarterna i händerna och trodde att någon av dem lossnat för det sprutade helt plötsligt något blött över hela mitt ansikte, in i näsan… men det var inget dropp. Det var Harley som hälsade på sin mamma med en rejäl kisstråle, haha.

Han skrek det vackraste skriket en nyförlöst mamma kan höra, men sedan blev han så lugn och go, och vi nosade på varandra. Den här känslan är så omöjlig att beskriva med ord, det är som att ingenting i hela världen existerar förutom vi – i denna stund.

 

Han ligger kvar hos mig hela tiden och barnmorskan kom fram med moderkakan i en bytta för att visa oss. Jag hade en önskan om att få se den, för det hann vi aldrig med de två tidigare gångerna.
Vad vacker den var? Tänkte att den skulle vara slemmig och äcklig, men jag tycker den var jättevacker. Den var jättestor, full med ådror och väldigt fascinerande. JP fick klippa navelsträngen, även om det redan var gjort – mest för att få känna hur det kändes.

Innan operationsläkaren skulle gå frågade vi hur det såg ut i ärret, med ärrvävnad och livmoder inför en eventuell fjärde graviditet och fick svaret att det fanns en del ärrvävnad, men att livmodern inte alls var så tunn. Ett litet mittemellan-svar alltså. Men det var inget definitivt “nej till en fjärde”.

När jag var färdigsydd tackade vi hela teamet så hemskt mycket och de gratulerade oss till att ha blivit föräldrar ännu en gång. Sen rullades vi vidare till uppvaket där jag skulle få vila, få tillbaka känseln och de skulle övervaka så allt gått bra med mig efter operationen.

Tyvärr blev jag fruktansvärt illamående och fick en jobbig yrsel nästan direkt och det höll i sig i närmare 10 timmar. Antagligen en bieffekt av ryggmärgsbedövningen som innehöll morfin. Fick tillslut hjälp med att komma upp, ta en dusch, fick någon lugnande medicin och sköterskorna bäddade rent i min säng och när jag sedan la mig ner igen kändes allt mycket bättre. Äntligen kunde vi njuta helt i vår bebisbubbla ♡

Hade hunnit få många nervösa sms från vänner och familj som undrade om allt gått bra, eftersom vi inte hört av oss på så många timmar. Men jag mådde verkligen inte bra innan och hade ingen mer ork till något annat än att hålla om honom.

Jag var helt färdig, men jag var världens lyckligaste.

 

Amningen kom i gång bra och jag blev så glad, jag ville amma länge. En sköterska kom in och JP fick hjälpa till att väga och mäta honom. 3732 g och 50 cm ren kärlek.

Vi stannade ytterligare ett dygn på BB och sedan var det äntligen dags att få åka hem med honom. Han fick ha på sig samma dress som Kelly hade när hon föddes (trodde först att Belle också hade den, men när jag sedan tittade tillbaka på gamla bilder såg jag att hon hade en annan) och satt i samma babyskydd. Min lilla godisbåt ♡

 

Vi kom hem, fick landa i någon timme innan Kelly och Belle kom hem tillsammans med Bianca och Linnéa (som också hade hängt med dem under tiden vi var borta).

Jag hade saknat dem något otroligt och var sååå himla pirrig inför att få presentera deras lillebror för dem. Jag stod och vankade fram och tillbaka i fönstret med fjärilar i magen för att se när de skulle komma. Jag var helt säker på att Kelly skulle springa rakt in i min famn – så som hon gjorde när vi kom hem från BB med Belle – men hon sprang rakt förbi mig och pappa – hon hade bara ögon för Harley. “Beeeebisen!” utbrast hon och klappade, pussade och kramade om honom länge.

Det är ett av de lyckligaste stunderna i mitt liv.

 

Belle kom däremot direkt upp i min famn. Åh vilken varm och go kram jag fick ♡

Jag vände henne om och visade Harley och sa: “titta, här är din lillebror. Han heter Harley!” Hon var lite mer avvaktande och visste inte riktigt vad hon skulle tycka till en början, men efter en stund kunde hon slappna av och gick nyfiket fram och hälsade på honom. Lilla Belle, tänk att hon blivit storasyster – endast 1 år och 4 månader gammal.

 

Den allra första bilden på hela familjen. Min familj, min underbara familj, med vår efterlängtade, otroligt älskade lilla Harley ♡

 

Så där har vi den, Harleys förlossningsberättelse.
Jag hoppas ni har tyckt att det varit roligt att få ta del av en av de lyckligaste dagarna i mitt liv ♡

Lämna gärna ett litet avtryck med ett klick på like-hjärtat eller en kommentar om ni gillade det, det betyder så mycket!

Här har jag tidigare skrivit om Belles förlossningsberättelse, om ni vill läsa.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Stina

    Åh vilken fin berättelse, tack för att du delar med dig 😊. Lyssnade på Babyz podcast i veckan och fick lära mig att man inte skulle säga ryggmärgsbedövning utan ryggbedövning för att undvika missförstånd. Antingen sätts det en epiduralbedövning (i epiduralrummet) eller en spinalbedövning i spinslrummet (som är vanligast vid kejsarsnitt). Väntar andra barnet och går in i vecka 30 imorgon och är supertaggad på en ny förlossning. Första barnet är född i augusti 2018 precis som Belle (då jag hittade din blogg). Du har en så fin familj och en så mysig blogg!

    1. tessiesan

      Stina- Jasså, det visste jag inte! ☺️ Ska genast ändra i texten så det blir korrekt.

      Vad roligt!! Stort grattis ✨

      Tack för dina fina ord, blir så glad! Kram

  2. Malin

    Så vackert skrivet ! 💖
    Jag födde min fyra två veckor efter att Harley fötts, det är verkligen de lyckligaste stunderna i livet ! Jag hoppas på en femma inom kort 😉☺️

    1. tessiesan

      Malin- Åh, tack snälla! ♡
      Visst är det så, helt obeskrivligt. Vad roligt att de är så nära i ålder våra små. Vad spännande med en femma, önskar er lycka till ♡

stats