Godkväll på er, hur mår ni?
Jag körde nattningen själv ikväll med alla fyra barnen, så åkte JP iväg och handlade inför midsommar. Det gick bra, alla sov inom en halvtimme. Det svåra var bara hur jag skulle komma upp ur sängen, för jag hade Harley på min vänstra sida, Belle på min högra, Kelly låg mellan mina ben och så hade jag Oliver i famnen… Men det gick. Även om snittet känns lite (är väääldigt mycket bättre redan nu) så är foglossningen borta och jag känner mig som spiderwoman. Jäklar vilken skillnad det är när det inte pangar till av smärta vid minsta lilla rörelse. Så befriande!
Hursomhelst, det var inte det jag tänkte prata om- utan om sömn. Eller snarare om sömnbrist. Jag har ju haft min beskärda del av sömnbrist de senaste åren som fyrabarnsmamma, och efter en ganska lång tid nu har jag ändå haft hyfsade nätter – när det gäller vakna barn – sen har jag ju haft problem med foglossning och smärtor i graviditeten, men just när det gäller att barnen vaknat eller inte kunnat sova så har det varit väldigt lugnt med det sen ett bra tag tillbaka. Harley hade ju någon period för något halvår sedan när han vaknade – pigg som en mört – mitt i natten och ville göra morgon. Det var dock JP som fick ta den smällen, och de gick ofta ner till vardagsrummet och somnade där sen. Men nu sover han igenom hela nätterna utan något uppvak, och samma gäller tjejerna. Alla tre sover hur bra som helst.
Oliver sover också bra, men eftersom han är en bebis så vill han ju amma hela tiden – så han vaknar ju och vill göra det hela nätterna, och eftersom vi endast kör amning (precis som jag önskar) så är det också jag som får ta den biten. Det är allra bäst när jag är lagom trött och kan hålla mig vaken genom hela amningsstunden och sedan lägger ner honom i nestet som ligger bredvid mig i sängen. Då kan jag också lägga mig ner och sova den timmen/max två innan det är dags igen. Men värst är när jag är så slut att jag inte orkar hålla mig vaken, utan sätter mig upp, tar honom till bröstet, så lutar jag huvudet bakåt mot min kuddanordning jag gjort och sedan somnar jag.
OBS! Jag sover alltid blixtstilla och flyttar mig inte en millimeter när jag sover. Har alltid kvar honom i famnen i exakt samma position och har aldrig släppt eller lagt ner honom i sömnen.
När jag vaknar till vet jag dock inte hur länge jag sovit och framförallt inte hur länge han ammat och när han blev färdig. Så om jag då lägger ner honom i nestet och sen lägger mig ner själv så kommer han 9/10 gånger vara redo för nästa amningsstund precis då och det liksom värker i hela kroppen av att behöva resa sig igen när man precis lagt sig ner i en skön position. Nu hade jag 2 såna nätter på raken där vi missade varandra och jag därmed blev väckt en miljard gånger precis när jag somnat om – och det är ju rena rama tortyren. Inatt vägrade jag därför att lägga mig ner alls och satt kvar i sitt/liggställningen hela natten – redo för amning, haha. Always on duty!
Har testat att liggamma, men han tyckte om det sådär. Det känns som en grej vi kan göra när han är lite äldre. Nu vill han gärna att jag håller om honom i famnen. Det är ju inte bara mat han vill ha, det är ju närhet och gos också såklart ♡
Jag har säkert de där berömda amningshormonerna som gör att jag klarar av såhär lite sömn, utan dem hade jag inte överlevt, men oavsett det så är jag ändå riktigt riktigt trött. Men med all rätt. Jag tar hand om fyra barn med alla tusen måltider och aktiviteter som behövs göras varje dag på sommarlovet, har precis gått igenom ett kejsarsnitt för två veckor sedan, ammar min nyfödda bebis varannan timme, försöker hålla iordning hemma med städ, disk och tvätt – klart man är lite trött va… 😉
(Harley har alltså ritat sig själv på magen med sin nya flerfärgade penna, det är inte någon galen katt som rivit honom)
Har ni sett en gulligare storebror? Naw ♡ Harley är så himla gosig mot Oliver, så fort han ska prata om/med honom så gör han rösten ljusare och klappar så fint och försiktigt på honom. Överöser honom med kärlek och pussar. Så himla himla fint att se!
Min lilla pusspudding ♡
Vi var till BVC idag igen för att se till vikten. Han hade ju gått ner en bit under sin födelsevikt och inte riktigt hämtat hem det igen. Så vi fick plussa på med extra mycket amning + ge honom utpumpad bröstmjölk från kopp direkt efter varje amningssession för att säkerställa att han får i sig. Jag vill ju så gärna att vi ska kunna helamma så länge det går så vi kämpar på.
Han hade gått uppåt nu iallafall sen vi började med ännu mer intensiv amning så det kändes skönt. Han har inte kommit upp i sin födelsevikt ännu, men det går åt rätt håll. Nu ammar vi minst varannan timme, ibland varje timme, ibland varje halvtimme beroende på när hans vaknare perioder infaller. Sen tar vi till bröstmjölk på kopp ett par extra gånger till.
Han är verkligen världens finaste och jag kan inte sluta titta på honom. Min älskade lilla pussgrodemumsing. Så så så älskad ♡
