Tessie-san

Det har varit tyst här ett par dagar, men det har varit lite kämpigt…

Ärret har fortfarande inte läkt bra, så efter ett till besök hos läkaren fick jag ytterligare en kur med antibiotika.
Vilken tur jag haft innan med mina tidigare snitt, där fick jag inga komplikationer alls. Att få en infektion i ett väldigt fult och slarvigt sytt snitt var mindre kul.

Även amningen har känts jobbig, men vi tar det från början.

Det här med amning. För mig är det en av det mest mysigaste sakerna i hela världen. Jag har älskat att amma.

Med Kelly ammade vi tills hon var närmare 1 ½ år, sen fasades det ut väldigt naturligt när hon inte längre visade lika stort intresse. Med Belle blev det betydligt kortare, då ammade vi bara i 3 månader sen gick vi över till ersättning helt och hållet. Hon var så hungrig och ivrig att äta, att hon inte ville ”vänta” in bröstmjölken utan ville hellre ha flaskan där allt kommer på en gång. Så min mjölk sinade och tog sedan slut, men hon var så glad i flaskan så det kändes ändå bra.

Nu med Harley hade jag en önskan om att få amma länge. Jag ville dessutom inte ta till flaskan alls om det inte behövdes, utan ville helst av allt helamma honom.

Tyvärr går han inte upp i vikt som han ska. På ena besöket på BVC hade han bara gått upp 50 gram och på det senaste besöket visade vågen på 100 gram ner. Det är ju inte alls bra. Det känns som att det enda vi har gjort är att amma, dag som natt, men ändå har det inte varit tillräckligt för att få honom att gå upp i vikt som han ska.

Så vi har nu börjat ta till ersättning för att han ska få i sig mer. Vi börjar med att amma och sen avslutar vi med ersättning. Det dumma med det är dock att han nu börjat gilla flaskan mer än bröstet. Det är ju mycket lättare för en bebis att äta ur flaska eftersom det kommer på en gång utan att han behöver göra speciellt mycket själv. När han ammar måste han ju ”driva ut mjölken” och det är mycket kämpigare.

När jag inte ammat har jag pumpat för att dels kunna ge det i flaska, men främst för att hålla igång mjölkproduktionen.

Jag vet att han kommer klara sig fint på ersättning och det absolut viktigaste är ju att vi får upp hans vikt nu och om att börja mer med ersättning är lösningen så är det så det får vara, men jag kan ändå inte låta bli att känna en sorg. Jag känner mig riktigt ledsen och otillräcklig som inte kan få honom att gå upp som han ska med endast min mjölk. Det känns som ett stort nederlag för jag var så himla inställd på att vi skulle helamma länge den här gången.

Jag förstår att jag har fullt med hormoner kvar i kroppen, för så fort jag tänker på det så gråter jag.
Det är ju inte hela världen, men jag kan samtidigt inte rå för hur det känns just nu. Jag känner mig väldigt ledsen för det här.

Vi fick även precis en tid hos barnmottagningen för att kontrollera gulsoten som inte riktigt försvunnit än (även om det blivit mycket bättre) och sköterskan jag pratade med när vi bokade tiden sa att bebisar med gulsot ofta är lite tröttare och det är vanligt att de inte orkar äta lika mycket. Det skulle ju förklara en hel del och jag håller tummarna för att ”lösningen” skulle ligga där. Att när han är fri från gulsoten så orkar han amma mer och vi kan få fortsätta med det. Jag kommer därför fortsätta erbjuda bröstet och pumpa för att hålla igång det.

Blir det så att vi går över till endast ersättning så får det vara så, att han går upp i vikt och mår bra är såklart prio ett – men jag är inte riktigt redo att ge upp det än. Det är verkligen det mysigaste som finns och jag vill så gärna att det ska fungera!

Tittade tillbaka lite i arkivet och hittade lite mysiga amningsstunder med Kelly:

Med Belle:

Och nu med Harley:

Han ligger i min famn och ammar i detta nu, så vi får hålla tummarna att det ger med sig och vi får fortsätta med det ♡