Tessie-san

Idag blir Belle 9 månader.
Hon har nu alltså funnits utanför magen lika länge som hon fanns inuti magen. Helt otroligt!

Jag tänkte att det skulle vara fint att dela med mig av min förlossningsberättelse med henne, på denna 9-månadersdag.
Jag får tårar i ögonen och en varm lyckokänsla i bröstet av att läsa den, jag hoppas ni uppskattar den lika mycket!

♡

Hon var beräknad att komma den 9:e augusti 2018, men jag var bombsäker på att hon skulle komma tidigare än så. Jag trodde hon skulle komma redan i slutet på juli.
Men hon dröjde kvar. BF kom och gick, och jag hade inga riktiga känningar.
Två dagar innan BF fick vi åka in på extrakontroll på sjukhuset då hjärtljuden var konstant höga när vi var hos barnmorskan. Hon ville inte släppa iväg oss utan att ha fått ”ett godkänt resultat” och det kändes skönt att det togs på allvar och vi fick göra en extrakontroll.
Allt visade sig vara hur bra som helst och hjärtljuden lugnade ner sig till det normala och vi fick åka hem. Var fortfarande helt säker på att vi skulle föda närsomhelst, så vi var på helspänn hela tiden.

Dagarna gick och jag kämpade på. Sommaren som var den varmaste på över 250 år – ja, den valde jag att vara höggravid på. Det var minst sagt väldigt varmt och vissa dagar kände jag mig faktiskt lite nervös över hur det skulle gå om förlossningen skulle starta när det var som varmast. Jag orkade knappt ta mig till köket för att hämta vatten de allra varmaste dagarna, hur i h*lvete skulle jag orka mig igenom en hel förlossning då?

När vi gått över tiden med 1½ vecka fick vi tillslut ett igångssättningsdatum den 24:e augusti.
Den 22:a augusti kom och både jag och JP fyller år. Lite kul att vi fyller år på samma dag och vi var nog inte ensamma om att hoppas på att vi skulle få dela den med Mini (som vi kallade Belle i magen). Vi firade vår födelsedag med tårta och paket hemma, men inga värkar kom.
Vi gick och la oss på kvällen i tron om att vi ändå skulle behöva vänta på att bli igångsatta två dagar senare.

Klockan 01.00 sätter jag mig upp i sängen för att gå på toaletten. Jag hinner inte ta många steg innan jag känner hur det släpper därnere och vattnet splaschar ner över hela golvet. ”Nuuuu kommer det!” ropar jag samtidigt som jag rusar ut på toaletten. Jag blir tokpigg på en gång och tusen fjärilar snurrar runt i min mage: äntligen är det dags!

JP vaknar av mitt glädjerop och flyger upp ur sängen.
”Var det vattnet? Känner du några värkar?” frågar han, och jag ser att han är väldigt exalterad över att det är dags.
Jag har inga riktiga värkar än, men vi smyger ner till mellanvåningen (Kelly ligger fortfarande och sover i vårt rum) och jag ringer till förlossningen. De har fullt just nu och ber mig avvakta tills värkarna kommer igång eller om vattnet ändrar färg.

Vi ringer till farmor och farfar och säger att det börjar bli dags. De kommer efter ca 40 minuter och värkarna har börjat komma smått.
När jag byter binda tycker jag att vattnet ser lite gult ut och vi ringer in igen och de säger åt oss att komma in för kontroll. Det är ju mitt i natten, så Kelly sover fortfarande och det känns skönt.
Vi packar det sista i BB-väskan och åker in till sjukhuset.

Jag tar ett par värkar i bilen och försöker klocka dem. De är ännu inte så intensiva och jag klarar av att ta dem med hjälp av andningen.

När vi kommer in får vi först komma in i ett litet undersökningsrum. Det kommer inte så mycket fostervatten längre och sköterskan undrar om vattnet verkligen har gått? Jag svarar att jag är helt säker, det fullkomligt forsade hemma. Men eftersom jag precis bytt till en ny binda innan vi åkte (det var dumt gjort) så hade hon inte mycket att gå på när hon skulle se om det var färgat vatten eller inte, så hon ville göra en undersökning för att se så vattnet hade gått och tog fram en bricka med metallinstrument.
Det är klart att det inte var någon trevlig undersökning som väntade, men jag var inte beredd på den knivskarpa smärtan som kommer när hon öppnar upp med instrumenten därnere. Jag bara skriker rakt ut!

Snart kunde hon konstatera att vattnet hade gått, men tyckte inte att det var något fel på färgen, och eftersom mina värkar inte kommit igång riktigt än och jag inte heller är öppen mer än någon cm, så får vi åka hem igen.

Det känns väldigt surt.

Så vi satte oss i bilen igen och jag tar värkarna likadant som innan, men det känns väldigt psykiskt påfrestande att andas igenom värk efter värk – men vi är på väg hem i bilen…

Vi kommer hem tidigt på morgonen och Kelly har vaknat, men hon har fullt upp med att leka så hon märker nog inte så mycket på mig att jag har ont. Jag försöker dölja det så gott jag kan iallafall, vill inte att hon ska bli rädd.

Jag får i mig lite frukost och går sedan upp i sovrummet för att försöka vila/ hålla mig borta så inte Kelly ska se mig ha ont.
Värkarna blir mer intensiva och efter 5-6 timmar känner jag att jag vill åka in. Har hört och läst så otroligt många historier om hur fort det kan gå med barn nummer två och jag tycker att värkarna var så pass jobbiga och täta nu att jag inte vågar riskera att vi inte skulle hinna in.
JP ringer och pratar med förlossningen och de säger att vi är välkomna in. Vi åker på en gång.

När vi kommer fram får vi ett riktigt rum på en gång och de kopplar upp mig med CTG. Värkarna är inte lika täta längre, men de gör väldigt ont och ibland tappar jag andningstekniken och det kommer ut ljud från munnen istället, som att jag ropar istället för att andas. En jättegullig sköterska försöker lugna mig och hjälper mig att hitta andningen igen.

Snart kommer barnmorskan in och sätter sig på sängkanten. Hon börjar med att säga ”du är jätteduktig som kämpar på, vi har ett värkarbete, men det är inte så täta värkar som vi önskar…” jag börjar förstå vad hon kommer säga. Hon fortsätter: ”…jag tror vi gör såhär. Du får med dig smärtstillande, en tablett som stannar värkarna lite och en sömntablett, och så åker ni hem så du får vila i ett par timmar. Det ser ut att ta lite tid det här och du behöver alla krafter du kan få.”

Jag nickar och tittar ner på magen, sen kommer tårarna…

Hon tar min hand och säger: ”berätta, berätta vad du känner”
”Det känns bara så hopplöst. Jag förstår att vi inte kan göra något annat, men det känns bara väldigt väldigt jobbigt att få åka hem en gång till..” svarar jag gråtandes.
Men hon hör mig, hon ser mig och hon tar mina känslor på allvar. Det känns ändå bra att hon är så varm mot mig, även om hon precis sa att vi ska få åka hem igen utan vår bebis.

Vi kommer hem igen och jag går raka vägen upp i sovrummet. Tar alla tabletter jag fått med mig och somnar efter en stund.
Jag får väl sova i ca 2 timmar innan jag vaknar och värkarna nu har börjat köra igång rejält. Jag kämpar i ytterligare 6 timmar till hemma innan jag säger att nu går det inte mer, nu måste vi in!

Vi kommer in till förlossningen klockan 19.05, 18 timmar sedan vattenavgång.
Vi får ett enormt stort rum (vi bara gapade, det var stort nog för tre kvinnor att föda i samtidigt?) men tydligen så är det så stora rummen är nu efter att de har renoverat om.

”Här ska du få nya kläder att byta om till” sa barnmorskan och gav mig de snygga sjukhuskläderna och nättrosorna man får.
”Men… menar du att vi får stanna nu?” frågar jag försiktigt.
”Det får ni. Det finns faktiskt en gräns för hur många gånger man kan skicka hem någon” svarar hon varmt och ler mot mig.
Jag tror knappt mina öron och börjar gråta av lättnad.

Eftersom jag hade en väldigt tuff första förlossning, hade jag tillsammans med min egna barnmorska och en förlossningsläkare skrivit ett särskilt förlossningsbrev inför denna förlossning. Där stod det om alla mina önskemål och vad som var extra viktigt för mig den här gången.
Bl.a ville jag inte ha någon student (dålig erfarenhet vid första förlossningen) och jag ville ha epiduralen tidigt och av en erfaren narkosläkare (dålig erfarenhet vid första förlossningen).

Det känns som att vi knappt hann hälsa helt på det första teamet innan de byts ut mot ett nytt. Det var nu jag fick träffa världens bästa barnmorska Mella.
Hon har läst på precis allt i mitt förlossningsbrev och har gjort upp en plan på hur vi ska göra. Hon är helt fantastisk!
Jag ville hemskt gärna börja med lustgasen (tog aldrig den förra gången och ville gärna ge den en ny chans nu). JP och jag är ett väldigt bra team och han hjälper mig att andas igenom varje värk.

Min första förlossning tog 22 timmar från vattenavgång och slutade då med akut kejsarsnitt. Jag kände mig väldigt ledsen att det slutade på det sättet och ville verkligen föda vaginalt den här gången. Jag hade laddat i 9 månader på min revansch! 

Mina värkar är fortfarande oregelbundna och min barnmorska beslutar att vi ska påbörja värkstimulerande dropp, men låter mig få epiduralen innan det.
Klockan 01.00 (nu har det hunnit bli den 24:e augusti) får jag epidural med en EDA-pump, så de kan fylla på vid behov.

Epiduralen bedövar inte allt, men den tar udden av den värsta smärtan – resten hanterar jag med lustgasen.

Eftersom min vilja att föda vaginalt är så stark så säger jag till min barnmorska Mella att jag gör vad hon än ber mig om. ”Jag går i gåstolen, jag hoppar på bollen, jag gör vilka övningar som helst… hjälp mig att få ta revansch och få föda vaginalt.”

Så vi provar allt.

Om jag läser innantill från min förlossningsjournal så står det allt ifrån ”Boll”, ”Skräddare”, ”Sida vänster”, ”Leaning forward”, ”Fyrfota”, ”Sida i benstöd höger”, ”Shake the appletree”, ”Knästående”, ”Sidelying release”, ”Pall”. Jag minns inte vad som var vad nu, men jag gjorde exakt allt hon bad mig om för att försöka få ner bebis.

Klockan 06.42, alltså 30 timmar efter vattenavgång undersöks jag igen och jag är öppen 8 cm. Det går långsamt framåt trots alla mina försök, men jag ger inte upp.
Vi bestämmer att vi avvaktar till klockan 8.00 då vi måste byta team igen.
Jag känner mig jätteledsen att inte få ha kvar min favoritbarnmorska som jag kommit så nära de intensiva timmarna, men jag får en stor kram och hon önskar oss lycka till.

Klockan är 8.10 och smärtlindringen (epiduralen) har börjat verka dåligt, det är som att bara ena sidan är bedövad. Det visar sig att efter en av alla övningar vi gjort – Shaking the appletree – där jag i stort sätt stod på huvudet när det kom en värk och då ruskade barnmorskan med en handduk över min rumpa för att ”skaka ner barnet”… den övningen har iallafall gjort så att pumpen med bedövningen hamnat snett och bara sprutar in på vänster sida. Så nu har jag ingen bedövning alls på höger sida, men på vänster sida börjar mitt ben domna bort…

Vid 10.30 görs en ny undersökning och jag är nu öppen 10 cm. Bebis ligger dock fortfarande för högt upp och det är inte dags än. Jag tar värk efter värk och försöker tänka att varje värk för mig närmare min bebis.

Klockan 11.43 kommer en ny narkosläkare och justerar pumpen.

Hela tiden har de full koll på det värkstimulerande droppet som är på. Eftersom jag är snittad sen tidigare så är det viktigt att värkarna inte är allt för intensiva för länge, för det kan riskera mitt tidigare snitt. 

Klockan är 13.25 och jag har ett oregelbundet värkmönster.
Vid tillfällen har jag 7 värkar/10 min och ibland endast 2 värkar/10 min.

Jag fortsätter att kämpa på och vill fortfarande prova allt som går för att det ska bli en vaginal förlossning. Jag sätter mig på förlossningspallen med JP bakom. Han håller om mig och andas med mig genom varje värk, vi är ett.

Det har nu gått 36 timmar sedan vattenavgång och jag är helt färdig. Mellan värkarna somnar jag till i pallen. Jag är så slut, så kroppen gör väl vad den kan för att försöka spara på krafterna.

Klockan 15.00 och vi pratar med barnmorska och ansvarig läkare. Jag förstår vartåt det lutar och jag har börjat acceptera att det kanske inte blir det jag så innerligt hoppats på.
Läkaren frågar om jag vill testa en sista grej och jag svarar ”vad som helst, jag gör vad som helst”.

Nu var jag så inne i dimman av smärta (epiduralen gjorde inte mycket nu) och trötthet efter så många timmars kämpande, men jag ska försöka förklara den här övningen så gott jag kan.

De ändrar om sängen så att den ”saknar fotände” och tar ner mina ben så att jag står på golvet med benen, men ligger kvar med kroppen på sängen. Det känns som att jag blir ett bakvänt U – som att jag står i brygga – med min enorma mage. Det här är min ”viloposition”.
Så fort jag får en värk så hjälper de mig upp med båda benen i gyn/krystposition och ber mig krysta allt vad jag kan.
Jag har ju kraftiga värkar, men det är inga krystningsvärkar – bebisen ligger ju fortfarande för högt uppe – men jag krystar för allt vad jag är värd, utan krystvärkar för att försöka få ner bebisens huvud tillräckligt för att krystvärkarna ska komma igång och hjälpa till.

Jag tar i allt jag kan, jag krystar och krystar och krystar. Det är jättesvårt att hitta rätt när värkarna inte trycker på nedåt, men jag gör mitt yttersta.
Tillslut avbryter läkaren och gör en sista undersökning.

Tyvärr. Huvudet är fast vid spinae och kommer inte längre ner.

Det har nu gått 39 timmar efter vattenavgång, jag har varit öppen 10 cm i närmare 5 timmar och läkaren förklarar att mitt tidigare snitt inte klarar av hur mycket värkar som helst. Hon säger att nu är det tyvärr inte längre mitt beslut, utan hon måste tänka på vad som är bäst för mig och barnet – det blir kejsarsnitt.

Jag gråter. Men det är inte bara ledsna tårar. Jag gråter för att jag vet att det inte är många minuter kvar tills jag får träffa mitt barn nu. All denna väntan, allt kämpande, alla timmar av blod, svett och tårar… snart får vi äntligen ses!
Jag gråter av lättnad och av stolthet. Jävlar vad jag kämpade, jag kunde inte göra mer.

De stänger genast av det värkstimulerande droppet och min sköterska berättar att jag kan börja skaka i kroppen nu, men att det är fullt normalt. Jag känner igen det från min första förlossning, en frossa som går igenom hela kroppen och jag skakar okontrollerat. Men jag är helt lugn, vet att det inte är farligt.
Jag rullas in på operation och JP är precis bredvid mig i sina operationskläder han fått på sig. Han håller min hand hela tiden och stryker mig över pannan. Han viskar hur stolt han är över mig.

Jag får sätta mig upp på operationsbordet och de sätter ryggmärgsbedövningen som gör att jag blir helt bedövad från bröstet och ner. De hjälper mig att lägga mig ner och spänner upp den gröna duken. JP står tätt intill mig och vi tittar varandra djupt in i ögonen. Om bara ett par få minuter ska vi äntligen få träffa vårt barn, vi är alldeles lyriska.

Det går ganska långsamt tycker jag och jag både känner och hör hur de trycker och drar i magen. Det gör inte ont, men jag känner ändå en tryckande och dragande känsla hela tiden.
Det visar sig att bebis låg asynklitiskt, vilket betyder att ”huvudet ligger snett och därför inte ville komma ner som det ska”.
Sköterskan trycker på uppåt nedifrån, samtidigt som läkaren drar ut henne uppifrån. Tillslut går det.

Klockan slår 16.59 och ut kommer vår älskade lilla flicka.
Jag stirrade på JP och väntade in skriken som aldrig kom kändes det som… ”Men skrik då!” säger jag otåligt. Sekunden efter kommer skriket och hela min kropp slappnar av.
”Grattis mamma och pappa” säga barnmorskan och kommer upp med henne och lägger henne intill min kind. Tårarna sprutar när jag känner hennes varma hud emot min. Älskade barn, äntligen är du här!

Precis just där vet vi inte än att hon är en hon. Vi har inte kollat kön innan, så den överraskningen har vi kvar. Precis som med storasyster så lyfter vi på filten och ser efter.
Jag ligger ju fast på operationsbordet, så jag ser först inte från den vinkeln, men jag hör ett ”åååh” komma ifrån JP. ”Va? Jag ser inte…” säger jag och de vänder henne rätt. ”Åååh, en lillasyster!” utbrister vi båda i kör.

Den lyckan man känner där och då, när man får upp sitt barn på bröstet – det finns inga ord som kan beskriva den. Det är en total eufori. Ingenting annat existerar.

Hon är vackrast i världen och jag är så stolt att jag spricker. Hela operationsteamet gratulerar oss var och en och sedan vinkar vi hejdå och rullas iväg till uppvaket alla tre. Jag var så lättad att de båda fick följa med mig dit.

Jag mådde ganska illa efter operationen, men blev så väl omhändertagen av så fina sköterskor på uppvaket.
Jag ville prova om hon ville ta bröstet, men en av sköterskorna sa att det inte var någon stress med det. Två sekunder efter sa det ”smack” och hon tog bröstet direkt.

Vår vackra lilla flicka – Belle Aurora ♡

Efter ett par timmar på uppvaket fick vi ett rum på BB och vi fick in den berömda förlossningsbrickan.
Jag var så lycklig att hon äntligen var här hos oss. Att hon mådde bra, att jag klarat mig så bra och att vi gjorde allt tillsammans – hon, jag och JP.

Vi stannade kvar en dag till och efter att vi gjort de sista kontrollerna fick vi godkänt att åka hem. Vi var så otåliga över att få träffa Kelly och få visa upp hennes lillasyster för henne.
Vi har aldrig varit ifrån varandra så länge och vi saknade ihjäl oss efter henne.

När vi kom hem var hon ute på promenad med farfar, så vi gick upp i vardagsrummet och andades ut en stund innan de kom. JP mötte upp henne i dörröppningen och hon gav honom en låååång kram. Sen kom hon upp till oss i vardagsrummet, fick syn på mig och ropade ”MAMMA!” och sprang rakt in i min famn. Det var den längsta kramen jag någonsin fått av henne, hon ville aldrig släppa taget.
Hon var så glad över att ha oss hemma att hon inte märkte att det fanns en helt ny liten människa bredvid oss.
Hon satt kvar i mitt knä och jag pekade mot Belle som låg och sov i babyskyddet.

”Titta älskling, det här är din lillasyster. Hon heter Belle.”

Vi visste inte alls hur hon skulle reagera och var beredda på att det skulle bli en del svartsjuka, men hon tog Belle till sig från första början. Hon gick sakta fram och rörde försiktig vid hennes hand, sen klappade hon henne på kinden.
När Belle vaknade till och gnydde så plockade hon upp nappen och gav den till henne. Hon visste precis hur man skulle göra.

Det här skulle gå bra.
Nu är vi en familj på fyra stycken. Min älskade familj, jag är så lycklig att livet gav mig er.

♡

Gillade ni min förlossningsberättelse med Belle får ni gärna lämna ett litet avtryck med hjälp av like-hjärtat eller en kommentar. Det betyder mer än ni tror!
Önskar er en fortsatt fin dag! ♡