Första snön!

Godmorgon finingar! Jag börjar sakta men säkert vänja mig vid att få hela dagarna för mig själv nu, även om det egentligen känns som en långhelg såhär långt. Undantaget att JP åker iväg på morgonen och inte är hemma med mig. Imorse när jag vaknade för sjätte (6!!) gången för att gå och upp kissa så hörde jag att Nyhetsmorgon var på i vardagsrummet. Ropade då och frågade hur länge han skulle vara kvar och så gick jag ner och åt frukost tillsammans med honom. Eftersom jag inte sover igenom en hel natt längre, så känns det inte lika viktigt att ligga och dra mig i sängen på morgonen. Ligger så obekvämt ändå. Jag vilar flera små gånger under dagen istället. 

 

Då när jag klev upp vid 7.30-tiden hade det börjat snöa lite ute. Men bara sådär tunna små flingor som inte fastnar på marken, men rätt som det var hade det ändå blivit ett tunnt litet snötäcke och det har fortfarande inte slutat. Jättemysigt tycker jag! Jag minns när jag jobbade som brevbärare på Posten när jag var runt 19-20 år – då var det ren och skär ångest när snön kom, för man visste att det väntade en sjukt jobbig dag ute med cykeln. Först efter flera år efter att jag slutat där kunde jag börja tycka om snön igen. Nu är känslan av ångest inför snön helt borta och jag känner endast att det är något mysigt och jag får en pirrig längtan efter julen istället.

 

Vad har ni för förhållande till snön?