Vilket riktigt höstväder vi vaknade till idag. Mörk himmel och spöregn. Så himla tråkigt. Men då var det bara att hoppa i gummistövlarna och in i min nya regnkappa och gilla läget. Vid Södra station stod jag sedan och väntade på bussen (tar numera alltid bussen de få hållplatserna till jobbet då jag vill spara på ryggen så mycket som möjligt) men bussen som ska komma dök inte upp. Inte bussen efter heller. Så den tredje stackars bussen som då tillslut kom var ju såklart proppfull och likaså busshållplatsen med folk som ville gå på. Jag stod först i kön och kommer på. Kunde dock glömma en sittplats… även om magen står rakt ut och jag redan börjat känna mig helt slut av att ha stått upp länge och nu blev tokvarm iklädd regnjacka på en smockfull buss.
Det är inte många som frivilligt vill ge bort sin sittplats, inte ens till någon som är gravid. Hittills har jag varit med om två tillfällen då pendeln varit fullsatt och jag kommit in och letat efter en plats. De allra flesta sitter nerborrade i mobilen och märker inte att jag försöker söka deras blick. Och det kan jag förstå, är man inne i mobilen så är man. Men de värsta är de som ser mig, men sedan väljer att titta bort och sitta kvar.
En av de gångerna när det var fullt och jag såg mig omkring efter någon som ville lämna plats åt mig så mötte jag en blond medelålders kvinnas blick. Hon tittade mig i ögonen, ner på min mage, in i mina ögon igen och sedan tittade hon nonchalant bort.
Hehe.
Hennes plats ville jag nu ha bara för att. Så jag går fram emot henne och ska precis fråga henne om det skulle gå bra om vi bytte, att jag fick sitta ner och hon stå, men så hinner en ung utländsk kille resa sig upp och fråga om jag ville sitta. ”Ja, tack gärna!” svarade jag och satte mig. Den blonda medelålderskvinnan stirrade på mig hela resan hem… Den andra gången det hände på pendeln var det också bara en människa som snabbt ställde sig och erbjöd mig sin plats. Även då var det en ung utländsk kille. Det känns som att det oftast är de som ser det som en självklarhet att låta en gravid kvinna sitta ner istället för dem. Men andra kvinnor i just medelåldern ställer sig inte upp i första taget. Inte då.
Konstigt det där egentligen. De borde ju själva minnas hur det kunde vara när de var gravida? Jag kommer iallafall inte sluta att försöka möta folks blickar om jag känner att jag behöver sitta ner. Det gäller att inte vara blyg.
Nåväl, tisdag imorgon och det betyder ny graviditetsvecka – nämligen vecka 30! Wihu! Då jobbar jag endast halvdag, för vi ska iväg på tre gravidrelaterade möten, JP och jag. Först till barnmorskan, sedan till sjukgymnasten och till sist ska vi iväg på förlossningsföreläsning/kurs på SöS.
Vi hörs mer imorgon. Nu ska den här trötta tjejen snart gå och lägga sig, puss!
