Hej, godmorgon hörrni! Eller morgon och morgon förresten… jag har varit vaken sedan 6.00. Vaknade när JP gick upp och sen kunde jag inte somna om. Kom in på sorgliga tankebanor och kände mig rätt så ledsen. Hormonerna hjälper naturligtvis till och ibland blir det bara för mycket. Jag har alltid haft nära till mina känslor, även innan jag var gravid, men nu är jag verkligen ett med mina känslor. Både när jag känner mig glad och när jag känner mig ledsen. Stora tårar är också ofta inblandade. Ibland av lycka och ibland av sorg. Lite läskigt hur fort man egentligen kan bilda tårar. Det räcker med någon sekund av ”för mycket” lycka och stora krokodiltårar rullar ned för kinderna. Samma sak med sorg såklart.
Det behöver inte heller alltid vara något speciellt glatt eller speciellt sorgligt för att få tårarna att rulla. Häromdagen när vi skulle äta middag så tappade jag det helt när jag tyckte att kycklingen såg äcklig ut. ”Inte kan jag äta den här äckligaaaa..” sa jag ledset och tårarna började direkt fylla ögonen och sedan spruta ut. Det är tur att JP är så underbar och förstående. Han kunde ju bara ha tittat på mig och sagt ”det är ingen som tvingar dig att äta, surpuppa”, men istället kramar han om mig och frågar vad jag vill ha istället.
Jag antar att det går upp och ner även känslomässigt, så det är bara att gilla läget.
Något som däremot gör mig glad är att lökarna vi planterade i början på sommaren har kommit upp och vissa av dem har fått riktigt stora och fina blommor. Dock har de växt i rekordfart på höjden, så nu när blommorna kommit så blir de för tunga för den långa stjälken, så de hänger lite åt alla håll.
Den här ljuvligt vackra vita blomman med lite stänk av lila plockade jag från framsidan. Den är ju himla fin, men dess stjälk var så lång att den nästan hängde över marken, så då fick den komma in till oss istället.
Plocka blommor från min egna trädgård och placera i vas: Check!
