Vaknade med en lika stel nacke som igår. Kändes nästan ännu värre eftersom jag sovit som en påse skridskor, ingen sovställning kändes bekväm och jag fick därmed inte en så jättebra sömn i natt. Gick iallafall till läkaren på akuttid imorse och efter mycket klämmande och kännande på nacke och rygg så konstaterade hon att det var nackspärr. Precis vad jag trodde.
Hon rekommenderade värme, vila och att jag ändå ska försöka röra försiktigt på nacken så mycket jag kan för att hålla igång blodcirkulationen, vilket kan göra att läkningen påskyndas. Fick även antiinflammatoriskt utskrivet som jag ska ta dagligen tills det känns bättre.
Igår på kvällen så började stora tårar rulla ner för mina kinder. Bara sådär. Jag var egentligen inte ledsen, men jag kände mig bara så utmattad av att ha konstant ont på samma ställe helt utan paus. Nu är jag inne på dag två av total stelhet i nacken och en konstant molande värk som yttrar sig ännu mer när jag rör mig och det tar på krafterna. Ska fortsätta dagen i sängen med den ljuvliga vetekudden jag fick låna av JPs föräldrar. När de fick höra om min onda nacke så kom de förbi med den igårkväll. Jag lägger in den i en bunke i micron i ett par minuter och så lägger jag den där det gör ont och det känns så mycket bättre – för en liten stund, men det känns riktigt bra de första minuterna när den fortfarande är varm.
