Hej kompisar!
Nu måste jag få berätta en sak. Så länge jag kan minnas så har jag avskytt att prata inför klassen. När jag gick i gymnasiet, då jag gick den musikestetiska linjen så hade vi ju många uppträdanden, men även om jag kände mig otroligt trygg när det gällde att stå på scenen och sjunga, så var det en helt annan femma att stå där framme och prata om Norges fjordar. Den känslan sitter fortfarande kvar även nu i vuxen ålder. Jag har aldrig haft problem med att prata i en mindre grupp, när det är på mina villkor och där jag pratar om jag vill. Men så fort man ska upp och prata på beställning så blir jag extremt nervös. Vi har ju haft väldigt många presentationer under den här utbildningen och flera gånger har jag haft svårt att sova natten innan och ibland varit så nervös att jag känt mig illamående.
MEN. Det var något som klickade till hos mig i vintras. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det var. Men det var precis som att spärren lossnade. Jag känner inte alls av samma nervositet och osäkerhet längre. Det är klart att det kan kännas lite pirrigt innan ibland, men det tror jag bara är bra. Den där dumma känslan av otillräcklighet och löjligt stor nervositet innan och under presentationen finns inte längre kvar. Jag kanske inte alltid säger de rätta sakerna eller kanske kommer bort mig ibland, men jag känner inte att det är någon big deal längre. Jag mår inte dåligt av det.
Känner mig otroligt glad över det här såklart. Har hört många kända talare säga att ”det där går över med tiden” och ”övning ger färdighet”, men jag trodde aldrig på det. Men jag måste erkänna att det funkade på mig. Att vi haft så många redovisningar har hjälpt mig i längden. Är så glad över detta! Nu har vi dock redan klarat av de flesta presentationerna den här terminen. Den som är kvar är den största – presentationen av vårt examensarbete. Det kommer kännas mäktigt när vi klarat av den!
Nu ska jag fira detta med nya avsnittet av RHOBH – yiiihaaa!
