Tessie-san

Många tar sina kärleksrelationer för givet. Har man varit ett par i några år kan man lätt ”kommit in i vardagen” och smått börjat tröttna på sin pojk/flickvän. Jag har hört flera som pratar om sin partner på ett sånt sätt, om än något på ett skämtsamt sätt, men ändå. Jag förstår att det hör till vanligheten men det gör mig ledsen. Så ska det ju inte vara.

 

”Äh, vi har varit gifta i fem år – tänk att det är han för resten av livet.. suck”. Sådana meningar skrämmer mig. Varför är man med någon som man inte känner någonting för längre? För barnen? För ekonomin? För bekvämlighetens skull? Jag förstår att allt inte alltid är en dans på rosor och att man inte behöver vara superduperpirrimagen-kär hela tiden… Men den mesta av tiden iallafall. Annars förstår jag inte meningen med det hela?

 

Jag är så otroligt kär i min pojkvän. På riktigt kär! Det går i vågor, upp och ner, fram och tillbaka, men i slutet av dagen så är det fortfarande han som får mig att känna fjärilar i magen. Vi har varit tillsammans i över fem år och har vart med om väldigt mycket under våra år, men oavsett vad det har handlat om så har det fört oss närmare i slutändan. Han får mig alltid att skratta. Vi delar exakt samma humor och är på samma nivå. Han är min trygghet i alla väder och bevisar att han gör allt för mig gång på gång. Det som hållt ihop oss så länge är nog den ömsesidiga respekten. Jag vet att han har min rygg och jag har hans. Vi är ett team. Oavsett om vi är osams eller bråkar så skulle jag aldrig lämna ut honom. Självklart pratar jag med mina vänner, morrar och får goda råd, men jag går aldrig in på djupet och pratar om saker som inte någon annan har med att göra. Jag vet att han känner likadant. Vi är ett team.

 

Samtidigt så förstår jag att det inte alltid är såhär ”lätt” och därför är jag så otroligt tacksam för det jag har. Han är det bästa i mitt liv och jag är så glad att vi funnit varandra och fortfarande håller om varandras ryggar.