I och med att sociala medier har blivit en väldigt stor del av våra liv, så har även våra liv blivit en stor del i andras. Vi berättar vad vi tycker och känner, glömmer aldrig att fota våra goda maträtter för att kunna lägga upp på instagram sekunden senare med hashtag #dinner. Vi checkar in för att visa folk att vi är ute i svängen och följer den där gamla klasskompisen som man aldrig brytt sig om tidigare.
Det är hur kul som helst. Jag gör det också, hela tiden. Jag älskar tanken av att man bara är några knapptryck bort från att få reda om smaskiga detaljer om andras liv. Men när bör det egentligen ta stopp? När borde man sakta ner litegrann och fundera om den där informationen verkligen måste delas av alla man känner/har känt/inte känner längre.
Alex Schulman startade en blogg när hans första dotter föddes som han kallade ”Att vara Charlie Schulmans pappa”. Jag tycker att han är briljant, det spelar ingen roll vad han skriver om – men här var det ännu roligare då han många gånger skrev ur ”dotterns synvinkel” osv. Eftersom bloggen hette det den hette så handlade den såklart mycket om hans dotter. Jag läste den flera gånger om dagen och tyckte jättemycket om den. Sen kom en dag då han förklarade att han beslutat sig för att avsluta den här bloggen. Dottern hade då hunnit bli ett år och gått från att ha varit en bebis till att vara en liten människa, och han ville inte att hon skulle känna sig utlämnad i en blogg som handlar om henne men inte är skriven utav henne. ”NEEJ!” – tänkte jag. Jag vill fortsätta läsa! Efter någon minut när jag lugnat ner mig, så förstod jag honom helt. Jag fick en stor respekt för hans beslut. Det var så rätt. Hans dotter har inte valt att ha en blogg och när hon är gammal nog att ha det så får hon väl göra som hon vill.
Jag tänker mycket på det där beslutet när jag ser hur människor både på facebook och instagram visar bilder på sina barn. Självklart får man visa bilder på sina barn – men jag tycker att det finns en gräns nånstans. Närbilder på barnen som ligger däckade i sina sängar med feber med meningen ”min lilla tös är så sjuk, stackarn” under. Varför? Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå varför man skulle vilja lägga ut en så utlämnande bild på sitt barn så att ALLA kan se? Vem är det som vill se? Vem bör se? Jag undar hur de som tycker att detta är en alldeles förträfflig idé skulle känna om deras partner skulle fota dem när de låg däckade i sängen efter att ha haft magsjuka – lägga upp bilden på facebook och skriva ”åh, älsklingen har sprutbajsat hela natten, stackarn”. Hur skulle det kännas tro? Vad spelar det för roll att det är ett barn man exponerar? Det är väl också en människa som har känslor?
Jag är helt för att man får visa vilka bilder man vill, skriva om vad man vill – sålänge det rör en själv. Barnen har inte valt att lägga ut det där. Om de fick bestämma (om några år då de förstår) – skulle de godkänna det?
Jag förstår och jag håller helt med dig. Självklart vill man visa fina bilder på sina barn – men det finns ju en gräns också.
Jag lägger ut väldigt många bilder på E på insta. Ät väldigt noga med att inte lägga ut bilder som på något vis är känsliga, typ där hon är naken. Eller där hon bara har blöja på sig. Sen har jag också så att jag måste godkänna vilka som får se mina bilder. Alltså kan inga pedofiler hitta det och då känns det bättre. Och så försöker jag att bara lägga upp bilder som E inte skulle skämmas för. Fina bilder, helt enkelt.