En av många anledningar till att jag älskar min fina pojkvän är att han älskar mig som mest när jag förtjänar det som minst.
De gånger (brukar ske någon gång i månaden, va) som jag förvandlas till ett monster och inte är det minsta resonlig, så gör han alla rätt. Han lagar middag till mig, fast jag bara morrar. Han kommer hem med rosa rosor, även om jag inte förtjänar dem. Han kramar om mig, fast jag bara svär. Han säger att jag är fin, fast det inte alls stämmer. Han lyssnar, fast jag bara skriker. Hur han orkar – det förstår jag inte. Om jag vore honom så hade jag slängt ut mig genom fönstret för länge sen, men det gör han inte.
Kan man önska sig något mer? Ja, förutsatt att man inte kan önska bort att man måste förvandlas till ett monster då och då, för då skulle ju det vara ett självklart val.
