Det är roligt hur placeboeffekten fungerar. Hur hjärnan kan spela oss ett sånt spratt. Idag hade vi laboration på farmakologin, vi skulle testa hur salivkörtlarna reagerade på ett visst läkemedel. Vi var indelade i 6 grupper med 2 försökspersoner i varje grupp. Jag anmälde mig till frivillig försöksperson i min grupp. Jag och den andra försökspersonen fick dricka en mugg med juice. I en av muggarna fanns även 1 mg av ett läkemedel som bl.a har muntorrhet och illamående som bieffekt. Testet skulle pågå under två timmar.
Redan efter någon kvart så säger den andra försökspersonen i min grupp att hon känner sig illamående, att hon har ont i magen. Vi började genast misstänka att det var hon som fick läkemedlet och jag placebon. I andra grupper kände folk sig svimfärdiga och yra.
När det var klart så fick vi reda på att det var i mugg A (min mugg) som läkemedlet låg i. Det var alltså jag som kunde fått t.ex illamående som bieffekt, men istället var det tjejen som drack vanlig juice som kände så. Tänk vad hjärnan kan lura oss. Om vi tror att vi får i oss något som kan få kroppen att reagera så gör den det. Både på gott och ont.
Såhär mycket saliv producerar jag på fem minuter (utan att jag tagit något läkemedel) – väldigt mycket. Vilket är riktigt bra om man vill undvika karies osv.
