Hej kompisar, hur har ni det? Kellys förkylning har gett med sig och det allra värsta är borta nu, det var en kort men intensiv förkylningsperiod och vi är glada att den är över och att vi båda föräldrar verkar ha klarat oss *peppar peppar*.
Nätterna har dock inte blivit bättre. Vi som hade fått in så himla bra rutiner där hon somnade runt 20-21 för natten i egen säng, sen vaknade hon vid 04-05 och fick komma in till oss där hon blev nöjd direkt och sedan sov vi till 07-08 efter en flaska eller amning. Sen hände något. Poff sa det och så var lugna, sköna nätter puts veck. Trodde först att det bara var förkylningen som gjorde det kämpigt för henne, men redan igårkväll hade hon blivit betydligt bättre i näsan och andades fritt, så jag trodde att den här natten skulle bli bra som vanligt, men nej.
Inte det minsta.
Tror inte hon var nöjd en enda sekund om hon inte låg i min famn. Och jag måste dessutom sitta upp också, annars går det inte. Jag provade att stryka henne över kinden och över ryggen, krama om henne och prata med lugn röst, men nej. Hon blev inte nöjd. Så fort jag satte mig upp och tog upp henne i ”amningsposition” så var det bra, då blev hon jättenöjd på en gång.
Försökte lägga ner henne ett par gånger i nestet bredvid, så jag kunde få lägga mig ner, men det dröjde inte många sekunder innan hon ville upp igen. Jag var så trött imorse att jag ville börja gråta. Sömnbrist är verkligen något så otroligt kämpigt för hela kroppen och sinnet!
Har försökt leta på nätet vad det kan vara och fick upp allt mellan tandsprickning, utvecklingsfas och öroninflammation. Tror inte att det är det sistnämnda dock, för hon verkar inte ha ont någonstans, har inte haft någon feber och klagar inte på dagtid. Både tandsprickning och utvecklingsfas har vi ju redan varit inne på och det är säkert det som spökar. Såg även hur vanligt det verkar vara att sömnen ändras såhär drastiskt vid ca 7 månaders ålder (vid 8 månaders ålder kommer den stora separationsfasen tydligen….) och då tillhör hon ju iallafall den gruppen då. Vet ju att detta kommer gå över tillslut och att det enda jag kan göra är att vara trygg och lugn, så hon vet att jag alltid finns där.
Det kan dock vara svårt att tänka i dem banorna klockan 04.11 och du blir ”väckt” av ett vrål i örat som inte slutar förrän du sätter dig upp (för femtioelfte gången)… det kan ha förekommit en och annan svordom där i mörkret kan jag säga…
När vi klev upp sken solen sådär glatt och det hjälpte väl lite grand. Det känns iallafall skönt att Kelly inte verkar minnas/störs av nätterna, för hon är lika sprudlande glad som alltid under dagarna – det är alltid en tröst. Även om det är jag som får ta smällen och går runt som en zombie resten av dagen.
Här ser hon faktiskt lite skyldig ut, haha. Lilla Skrik-Laban, du får vara försiktig med din lilla mamma.
Trots enorm trötthet och därmed dold irritation innanför skinnet kände jag att vi behövde komma ut och röra på oss lite. Fint väder och sol brukar ju göra susen, för att inte tala om vad lite motion gör. Så jag packade ner Skrik-Laban (så får hon heta resten av dagen) och gick ut på en långpromenad. Postade ett par brev på lådan och gick ner till vattnet en sväng. När hon somnade i vagnen lyssnade jag på Alex och Sigge i lurarna. På vägen hem hämtade vi ut ett paket och handlade lite päron och avokado som jag tänkt göra egna smoothies av till henne.
Nu ligger hon och vilar (i min famn, såklart) och jag passar på att kika in lite här. Jag sov med henne på hennes ena förmiddagslur imorse och ska få lägga mig en liten stund när JP kommer hem, så jag klarar mig. You make it work.
Hon ser så stor ut när hon sätter upp fötterna på räcket sådär! ♡
