Tessie-san

”Hur är det att ha tre barn nu då?”

Jaaaadu, det är väldigt många barn om vi säger så!

Haha, vi som hittills tyckt att det varit rätt chill med tre barn på tre år… men så kommer sjukdom nummer 79871897312 på raken det här året och den där extra energin man kanske magiskt får efter förlossningen är som bortblåst.

Tjejerna är förkylda med rinnande ögon och näsor, extra kramiga, extra känsliga, extra allting. Tidigare var det såklart också tufft när de båda blev sjuka samtidigt, men nu ska man hantera det med en liten plutt på armen dessutom. Det är snäppet tuffare. En liten plutt som fortfarande kämpar på med amningen (ska ta det i ett helt eget inlägg) och gasig mage som de flesta bebisar i hans ålder har. Vid dessa tillfällen känns det verkligen av att vi är ”en man kort” eftersom barnen är fler än oss.

Igårkväll tog nästan priset.
JP och Belle gick in och nattade i vårt sovrum eftersom hon är så röjig och inte kommer till ro om vi andra är i samma rum. Harley och jag nattade Kelly som vanligt i tjejernas rum. Hon var lite besvärad av allt snor, men somnade ändå väldigt fort, så Harley och jag gick ner. Det hann knappt gå 5 minuter innan jag hör henne ropa efter mig, så jag lägger ner Harley i soffan med kuddar runtom honom och springer upp.
Kelly var helt inne i förkylningsdimman och trodde att hon sovit en halv natt redan och var beredd på att följa med in till vårt sovrum (hon brukar vilja komma in efter ett par timmar), men därinne låg ju Belle och JP och försökte sova, så det gick ju inte. Då blev hon ledsen och jag sa att jag kunde lägga mig bredvid henne i hennes säng och då gick det bra. Precis när jag hörde att hon börjat andas lite tyngre så hör vi hur Harley vaknar från nedervåningen och Kelly vaknar till.
Så det var bara att kliva upp och springa ner och hämta honom igen, för att fortsätta natta med honom på armen.

Lite så höll det på resten av kvällen.

Efter att Belle hade somnat så vaknade hon till flera gånger och Kelly likaså. Harley kom inte till ro och var missnöjd.

Jag fick avbryta upphängningen av tvätten 3 gånger och att fixa disken och plocka undan efter dagen tog halva kvällen istället för ett par minuter.

Men istället för att bli arga/trötta/ledsna, så tittade vi på varandra och skrattade – JP och jag. Det finns inget annat att göra just nu. Vi skrattade som två dårar. Vad sjutton har vi ställt till med? Tre barn? Vad tänkte vi egentligen?

På natten sen – när vi alla låg i samma säng – och jag hade tagit upp Harley i famnen för att amma så tittade jag ut över min sovande familj. Även om det stundtals är väldigt kämpigt, jag får på tok för lite sömn, och det skriks från både höger och vänster, så skulle jag inte byta ut det här för något i världen. Även om jag ibland tror att jag ska gå under så vet jag att jag i nästa sekund sköljs över med tacksamhetskänslor och kärlekspirr i magen. Tänk att de är mina. Det gör att jag överlever.