Jag har fortfarande rätt svårt att ta in att jag faktiskt har två barn – två fina döttrar. När jag säger någonting om ”mina barn” eller ”barnen” så känner jag mig jättemallig. Att få bli mamma är något jag drömt om sedan jag var liten och jag är så tacksam att jag fick bli det. Och dessutom till två fina tjejer – jag är så lycklig för det! ♡
Bebistiden är ju alldeles underbar, även om den även stavas s ö m n b r i s t så det skriker om det. Alla har det olika, men det har aldrig varit mycket sömn för oss under den första tiden med bebis. Kelly började väl sova bra om nätterna straxt efter 1 år, så lagom till att vi börjat vänja oss vid att få sova en någorlunda hel natt igen, så kom nästa lilla älskling och vände på det hela ännu en gång 😉 Vi blev ju dessutom gravida med Belle när Kelly fyllde 1 år och vi vet ju alla hur mycket sömn man får som gravid (med foglossning och värk när man rör sig på natten, upp och kissa trehundraelva gånger, osv…) Men hey – det är ju ändå bara en så liten del av resten av vårt liv och sömn kan man alltid ta igen (även om det kan vara svårt att tro om man ser till mina ringar under ögonen just nu 😉 )
Hursomhelst, nu tappade jag tråden här. Kelly är iallafall minst lika förälskad i Belle som jag är, hon tröttnar aldrig på att komma fram och klappa, krama och pussa på henne. Hon bryr sig verkligen om sin lillasyster och hennes hjärta brister så fort Belle är ledsen och skriker.
Ett moment som alltid är lite bökigt är när jag ska klä på Belle hennes vita björndräkt när vi ska ut på promenad. Hon avskyr just den delen och skriker ofta i högan sky under själva påklädningen (men blir på en gång lugn och glad så fort hon kommer upp i selet och vi är på väg ut), och just då när hon skriker och jag skyndar på med att sätta på mig selet och hennes kläder, så blir alltid Kelly olycklig för att Belle är så ledsen. ”Oj oj!!” säger hon och försöker trösta Belle med klappar och så tittar hon undrande på mig varför jag ”låter” Belle skrika. I verkligheten handlar det ju om ett par sekunder när jag roddar med allt innan vi kan gå ut, men det känns ju som en timme med en ledsen lillasyster såklart.
Att se hennes stora hjärta för sin lillasyster såhär tidigt, det värmer verkligen. Att den kärleken skulle komma så på en gång – det var jag inte beredd på. Jag trodde att det liksom skulle växa fram under en längre tid och var istället beredd på att hon skulle bli avundsjuk och arg på Belle som ”helt plötsligt kom in i familjen sådär”. Väldigt glad att det blev tvärtom.
Den där syskonkärleken kommer bara växa och växa – och jag är så glad att de har varandra. Mina tjejer, mina fina barn ♡
