Gånger när jag känner mig som en supermamma:
När nattningen går som en dans och jag lyckas natta alla tre barnen samtidigt. Tjejerna ligger i sina sängar och jag sitter i mitten på pallen med Harley i knät. Jag håller i Harley med ena armen och gungar honom samtidigt som jag håller hans nattflaska på plats med min haka – och med min andra hand håller jag i Belles hand för annars kan inte hon somna. Vi säger godnattramsan vi alltid säger varje kväll och sen somnar de en efter en till nattningsmusiken vi har på.
Gånger när jag inte känner mig som en supermamma:
När nattningen inte alls funkar och ett av barnen lever rövare och får igång resten. Jag tolererar inte lek och stoj vid nattning, så då får JP ta med sig det röjigaste barnet och somna i vårt rum eller ibland åka ut med bilen…
Gånger när jag känner mig som en supermamma:
När tjejerna är så duktiga med sitt bordsskick och tackar snällt för maten och frågar om de får gå från bordet. Jag gör alltid en mental high five med mig själv då, tänk att de lärt sig att vara så artiga i så ung ålder.
Gånger när jag inte känner mig som en supermamma:
När något av barnen skriker ”blääää, vad ääääääckligt” och slänger maten på golvet. Glöm det där jag sa om att vara artiga…
Gånger när jag känner mig som en supermamma:
När jag ser hur snälla, omhändertagande och fina de är mot varandra – när de inte vet att jag ser på. Wow, tänk att det är jag som lärt dem det!
Gånger när jag inte känner mig som en supermamma:
När de inte lyssnar, gör tvärtom, kastar saker och skriker rakt ut för ingenting, och jag tillslut tappar det och skriker: ”SKRIIIIIIK IIIIIINTEEEE!!!!”
Gånger när jag känner mig som en supermamma:
När jag själv varit dunderförkyld men ändå klarat av en hel dag med tre vildingar helt ensam, och på kvällen när alla gått och lagt sig mätta, rena, nöjda och belåtna – och jag inser att huset faktiskt står kvar.
Gånger när jag inte känner mig som en supermamma:
När Kelly springer över vardagsrummet med arga steg och ropar ”Heeeelvete!” Jag som blev helt chockad säger ”Nej men Kelly, så får man inte säga” och hon svarar ”men så säger du, mamma”…. Helvete också.
Något som är helt säkert är iallafall att hur svår, läskig, kämpig och tuff den här mammarollen än må vara, så är det det absolut bästa, roligaste, kärleksfullaste och bästa uppdraget jag någonsin kunnat tänka mig och jag älskar att få kalla mig deras mamma. Jag har världens finaste barn, de gör mig stolt vareviga dag och får mig att vilja bli en bättre mamma än jag var igår. Det är ett ständigt pågående arbete och jag kämpar varje dag med att lära mig om mig själv, hantera situationer bättre, på att ta till mig vad de behöver och vill, och helt enkelt göra det bästa jag kan. För det är de så värda!
♡
♡
Tack för att ni kom och gjorde mig till mamma. Jag älskar er mer än ni någonsin kommer att förstå!
