Jag blev inspirerad av en av mina favoritbloggar – till att ta med barnen till den gården, det huset där jag växte upp.
Så efter att vi varit på BVC med Harley satte vi oss i bilen och åkte iväg till Hökarängen, där jag bodde från att jag föddes fram till att jag flyttade hemifrån tillsammans med JP när jag var 21 år gammal.
Jag har bott på tre ställen i Hökarängen, men vi började med det första stället – där jag bodde mina första år fram till 2:a klass.
Jag har varit tillbaka hit ett par gånger efter att vi flyttade därifrån, men det känns alltid väldigt konstigt att vara tillbaka. Det är precis som att man kliver in i en annan värld, där man ser på allt med vuxna ögon istället för sina ögon som barn. Mycket som man tyckte var stort/högt/långt och som fortfarande är det i mitt huvud när jag tänker tillbaka – är ju inte alls så längre. Det där stora berget där vår katt Toker låg och solade på – det var ju bara en liten stenklippa. Och den där låånga backen fram till vårt hus var ju bara tre portar bort…
Vi gick förbi min gamla förskola också, men då kallades det dagis.
Precis när vi kom fram till min gamla gård så sov småttingarna fortfarande i vagnen, så Kelly fick utforska lekparken själv en stund innan de andra vaknade.
En del saker var kvar och såg precis ut som förut, medans andra saker var helt nya, utbytta och uppfräschade.
Har så mycket minnen kopplade till den här platsen. Det kändes fint att vara här med barnen ♡
När alla hade vaknat ville jag gärna ta en bild utanför min gamla port. Nummer 8.
I samma hus, fast två portar bort bodde min mormor ♡
Det kändes SÅ surrealistiskt. In i den här porten sprang jag ut och in när jag var liten – och nu står jag här idag tillsammans med mina tre egna barn. Wow!
Tjejerna tyckte också det var spexigt, så de spexade på som ni ser 😉
Jag gillar verkligen Hökarängen. Det kommer alltid kännas som hemma på något vis.
Vi hittade ett äppelträd där som jag inte har något minne av alls sen tidigare. Det kanske planterats där i efterhand.
Det var iallafall fullsmockat med äpplen. Stora fina äpplen. Men de var sura som tusan!
Fångade det roligaste minspelet på Belle när hon ”bet i det sura äpplet”.
Vi avslutade vår återblick på mammas gata med linbanan!
Harley tyckte inte vi var riktigt kloka 😉 ♡
Vilken mysig utflykt! ♡
Får se om vi ska besöka de andra två husen jag bott i också. De ligger på samma gata som varandra och delar gård. Där bodde jag från 8-års ålder fram till 21 år. Jag har dock inte varit där, eller ens tittat åt det hållet när vi åkt förbi – sedan mamma gick bort. Det har gjort alldeles för ont.
Men jag hoppas att jag vågar släppa det och göra det till en ljus plats igen – tillsammans med barnen och JP ♡
