Hej på er, hur mår ni?
Här hemma kör vi sjukstuga för ovanlighetens skull. Det är helt galet, men såhär ser det numera ut för oss hela vintern och våren – VAB i snitt varannan vecka fram tills att det blir varmvår/sommar. Trodde att det skulle bli bättre med tiden, att de bygger upp ett bra försvar mot allt de får från förskolan… men det tar tydligen längre tid än så.
Belle var hemma igår och är hemma idag också, hon var lite för snorig på morgonen för att jag skulle tycka att det var okej att hon gick till föris, sen blev hon varm på kvällen.
Hon har varit lika pigg och glad som alltid, men med en rinnig näsa och hosta – stackarn. Hon fick hänga på mig och Harley igår, och det var mysigt att få ”sällskap” ute på promenaden. Harley somnar så fort vagnen börja rulla nämligen 😉
Vi gick förbi ena stranden och såg att änderna var där och badade.
”Heeeei ankaaa” vinkade hon glatt när hon fick syn på dem.
När vi fick reda på att vi väntade Harley blev jag – förutom att bli överlycklig såklart – också lite nervös över hur Belle skulle ta det. Hon var ju endast 8 månader gammal när vi blev gravida och vi räknade på fingrarna… 1 år och 4 månader skulle hon vara när hon blev storasyster – hur skulle hon ta det egentligen?
Det är ju verkligen inget konstigt att minstingen som inte längre är minst längre reagerar på det. Med avundsjuka, ilska… Tänk om hon skulle blir jätteledsen. Miljoner tankar flög runt i mitt huvud under hela graviditeten.
Kelly hade ju tagit det jättebra när Belle kom och hon blev storasyster för första gången. Vi kanske bara hade ”tur” med det, eller så var det för att vi jobbade stenhårt för att hon skulle känna sig delaktig i allt som hade med lillasyster att göra.
Jag ville aldrig att hon skulle känna sig utanför eller åsidosatt. När det var dags att amma så hade jag Belle på ena armen och på andra sidan fick Kelly komma upp och sitta. Hon var med och bytte blöjor, klä på kläder, natta, gosa, ja allt egentligen – och jag tror att på så sätt växte ingen avundsjuka fram för det var bara positiva vibbar med att bli storasyster.
Vi hoppades givetvis att vi skulle klara av att få till det den här gången också, men man vet ju aldrig. Oavsett hur mycket man som förälder försöker så är det klart det blir en förändring och det är så olika hur man hanterar det. Hittills har båda tjejerna tagit emot Harley med öppna armar, de är helt galna i honom. Överöser honom med pussar, kramar, kärlek och gos.
Det enda sättet som de visar någon sorts reaktion på att han kommit är att de blivit väldigt mycket mammigare än tidigare. De kan slåss om vem som ska ligga PÅ mig i sängen eller bredvid mig i soffan. Jag har ju bara två armar och oftast har jag redan Harley i famnen och då blir det svårt att krama om alla exakt samtidigt. Men jag försöker verkligen se till att alla tre får egen tid med mig, där de känner sig sedda, hörda, omkramade och älskade.
Jag hoppas jag gör tillräckligt. Jag tror jag gör det. Jag gör iallafall mitt bästa.
Mina två minsta gosnosar, jag klarar inte av gulligheten. Älskar er så hjärtat värker! ♡
♡
