Jag är trött. Ordet trött har nästan tappat sin betydelse, för att ”bara vara trött” var det ett tag sedan jag var, ”jag är så trött att jag känner mig koko” har jag passerat för länge sedan.
De senaste nätterna (det blir bara värre och värre känns det som) har ungefär sett ut såhär:
☆ Vi går och lägger oss. Tjejerna sover redan.
☆ Kelly sover i sitt rum och Belle i sitt babynest som vi precis burit upp och lagt i hennes babycrib som står på min sida av sängen.
☆ Från att jag somnar på kvällen och blir väckt på natten brukar vanligtvis ta 1-2 timmar. Det är den mesta delen av natten jag får sova i streck, sen börjar karusellen.
☆ Kelly vaknar och är ledsen och ropar på mig, eller så kommer hon in till oss själv. Hon kryper upp i sängen och lägger sig mellan mig och JP på min högra sida (Belle ligger på min vänstra). Vi kramas och hon somnar om.
☆ Belle knorrar och gnyr och är hungrig. Hon får mat, jag håller min hand på hennes kind och så somnar hon om.
☆ Lagom till att Belle somnat om skriker Kelly till i sömnen och vill att jag håller om henne. Jag vänder mig om och kramar om henne och lugnar henne tills hon somnar om.
☆ När jag möjligtvis precis somnat om själv bökar Belle till och vill ha nappen eller att jag håller min hand på henne. Senaste nätterna har hon inte riktigt kommit till ro och kan ligga och vända och vrida på sig ett bra tag innan hon somnar om.
☆ Oftast hinner ingen av oss somna om igen innan Kelly vill hålla min hand igen.
Och sådär håller det på… fram tills det är dags att vakna på riktigt. Då är båda tjejerna hur pigga, glada och utvilade som helst, Belle jollrar och gurglar glatt från sitt håll och Kelly brukar klappa mig på kinden, och när jag öppnar ögonen ligger hon 2 centimeter ifrån mitt ansikte och så ler hon från öra till öra och säger ”Häääj häääj, gomollaa” (godmorgon).
Jag är dock helt slut. Jag har ju flaxat från höger till vänster sida hela natten för att hålla om/trösta/mata/stryka på kinder i ett kör. Det är såklart inget jag hellre skulle vilja göra än att just vara deras trygga punkt när de har en orolig natt, men efter flera nätter i rad på det här sättet… det börjar göra mig lite loco. Kroppen strejkar och idag brast jag ut i supergråt bara sådär.
Jag veet ju att det går över. Belles utvecklingsfas måste få ta plats, det är bara lite tufft att vara mitt i det. Då känns det som att det aldrig ska ta slut.
Längtar tills dessa oroliga nätter är förbi och vi får tillbaka våra lugna nätter igen. Just hoping it´s going to be sooner than later ♡
Mammas älsklingsgodis, måtte denna utvecklingsfas vara över snart, så du känner dig lugn, trygg och glad igen som vi är så vana att se dig. Jag älskar dig mer än du någonsin kommer att förstå ♡
