Hej kompisar och hej måndag! Ny vecka, förhoppningsvis en nystart också – så vi slipper fler sjukdomar nu.
Vi lämnade av Kelly på förskolan imorse och hon var så glad över att få träffa sina pedagoger och kompisar igen efter en veckas lov. Sprang rakt in i armarna på en av hennes pedagoger, det känns alltid bäst att lämna på det viset.
Belle och jag vinkade av henne och gick sedan till affären och sen till postombudet för att skicka iväg ett paket. Har sålt av lite grejer vi inte längre behöver efter rensningen vi gjorde. Skönt att bli av med det + att någon annan kan ha nytta av dem istället.
♡
Idag vid lunchen sköljdes det en otrolig kärleks- och tacksamhetsvåg över mig. Jag satt och matade Belle, och hon som allt som oftast är en så genomglad liten busprick satt och log åt mig efter varje sked hon fick med köttfärssås och spaghetti – och mitt hjärta gjorde en extra volt. Älskade lilla tjej, vad har jag gjort för att förtjäna dig? Både Belle och Kelly är i så roliga åldrar just nu och jag bara njuter över att få ta del av varenda litet utvecklingssteg de tar.
Det sker saker med Kelly varje dag. Hennes språk utvecklas och det bubblar upp fler och fler 2- och 3-ordsmeningar för varje dag som går. Hon är en riktig liten busunge och hittar gärna på små bus så fort hon får chansen. Det nya är att när hon gjort något hon inte får, exempelvis tagit upp värmeljusen från sina hållare – så håller hon dem bakom ryggen med ena handen och så viftar hon med pekfingret med den andra och säger ”Johnny Johnny”, haha. De flesta med barn vet att det kommer från ”Johnny Johnny, yes papa?” och är en sång om när en pojke ljuger/lurar sin pappa om att han inte äter godis och så avslutas sången med att pappan ber honom öppna munnen och då ser man allt godis däri och så skrattar de tillsammans.
Så helt från ingenstans så kan man höra henne säga ”Johnny Johnny….” och då vet man att det är något lurt på gång 😉
Belles utvecklingskurva går också i en rasande fart uppåt. Hon har en väldigt stark vilja och är stark som en oxe, så vill hon ha någonting som nästan är inom räckhåll – ser hon till att den blir inom räckhåll. Hon är inte långt ifrån att börja krypa heller, men snurrar mest runt för att ta sig framåt/bakåt/åt sidan. Det gjorde Kelly också som bebis, hon snurrade som en helikopter med hela kroppen för att komma dit hon ville.
Jag är så himla glad och tacksam över den här tiden hemma med Belle, den mest underbara tiden i livet tycker jag – när man får umgås 100% av sin tid tillsammans. Jag försöker att ta in det och njuta så mycket det går, för rätt vad det är så är den här perioden slut och sen är det tillbaka till att ”livet tuffar på som vanligt” med jobb och allt som hör där till.
Något som däremot inte ändras oavsett om jag är mammaledig eller jobbar är att jag blir bara mer och mer kär i båda mina tjejer för varje dag som går. Jag trodde inte att det var möjligt att älska någon så mycket som jag älskar er! Ni är min absolut största stolthet och jag kommer alltid göra allt som står i min makt för att skydda er i livet.
Vad är ni lite extra tacksamma för idag? ♡
