Hej! Har nyligen hittat hit till din blogg och vill verkligen ge dig en eloge för ditt bloggande! Så härliga uppdateringar, mysigt att ta del av er vardag. Jag slås av att ni verkar ha det så harmoniskt och trivsamt. Jag minns första året med bebis som oerhört kaotiskt, krävande och stressigt (såklart inte enbart!). Väntar mitt andra barn nu och har bävat för hur första tiden med nya bebisen ska bli och försöker intala mig att denna gång blir annorlunda. Därför är det inspirerande att ta del av er vardag och vad som ser ut att vara en harmonisk tillvaro (trots småbarn och allt vad det innebär:) )
Skulle du kunna dela med dig av dina tankar kring detta? Tack för en jättefin blogg!
Först och främst: Tack snälla för dina fina ord. Jag blir så glad! ♡ Och grattis till graviditeten och att bebis snart är på väg.
Men sen måste jag verkligen säga att det inte alls är så harmoniskt alla dagar, nej herregud. Här är det verkligen liv i luckan om vi säger så. När jag frågade er som läser bloggen om när ni hittade hit, vad ni gillar med bloggen och vad som fått er att stanna så svarade säkert 90% av er att ni gillar att jag skriver så ”äkta” om familjelivet, att allt inte alltid är en dans på rosor, men att vi gör det bästa vi kan. Du har nog inte hunnit vara här inne så länge än kanske, men det vill jag verkligen vara helt rak och ärlig med – vi är ingen superfamilj som aldrig bråkar, har det kämpigt eller livat hemma. Även om jag aldrig delar med mig av bilder som visar de stunderna (känner att det är för privat, speciellt om det skulle vara bilder på barnen när de var ledsna eller arga), men att jag ändå kan dela med mig av vissa av de stunderna i text.
Jag har fått liknande kommentarer och frågor tidigare, att det alltid ser så lugnt och härligt ut hemma hos oss – ifrån bilder och storys på Instagram, men där finns det egentligen bara ett svar – och det är att det är ju just när det råkar vara lugnt och harmoniskt som jag kommer på att ta upp mobilen för att ta en bild eller filma en snutt till Instastory. När det är skrik-kalas, någon gråter och någon annan är arg – då är mobilen det sista jag tänker på, om vi säger så 😉
Så, vi är en helt vanlig familj. Vi är högljudda, vi tröttnar och vi är stressade. Precis som de allra flesta familjer är.
När det gäller din oro över hur det ska gå med lillesyskonet som snart kommer så kan jag säga att jag kände likadant. Jag har känt så inför varje nytt syskon som ska komma. Jag har känt mig orolig, inte vetat hur det ska gå att få allt att gå ihop med ännu en person, kommer jag räcka till? Kommer jag hinna med? Men vet du vad? När det väl är dags så har allt bara fallit på plats. Du har redan erfarenhet av ett tidigare barn och du kan det här. Du kommer komma in i rollen som tvåbarnsmamma på ett kick och du kommer hitta nya rutiner och sätt som funkar för er.
Bebis nummer två brukar få hänga med mer på ett sätt som kanske inte första barnet gör. Man är mer på språng iochmed storasyskonet, så lillesyskonet bara hakar på.
Jag minns att Kelly alltid ville vara i min famn när hon var bebis, hela tiden. Hon hade aldrig någon napp och vi ammade 24/7, jag var hennes napp, Det gjorde ju ingenting eftersom hon var enda barnet, men jag minns att jag tänkte ”hur ska det här gå nu när en ny bebis kommer och bara vill vara i famnen, hur ska jag kunna göra saker tillsammans med Kelly samtidigt då?” Men Belle var en helt annan bebis, hon var supernöjd att få gunga i babysittern ibland och hängde på i bärselen som ingenting, hon gillade nappen på en gång och kunde många gånger bli lugn och ”nöja sig” med den som tröst, så det gick hur bra som helst.
Summan av kardemumman:
- Du kommer klara det galant, hurra för dig som snart är tvåbarnsmamma ♡
- Vi är inte alltid harmoniska och lugna (även om jag uppskattar dina fina ord)
- TACK själv för att du är härinne och läser och för att du tog dig tiden att kommentera, det gör mig så glad.
Stor kram! ♡
