Godkväll kompisar, hur mår ni?
Här är det bra. Jag har fortfarande kroppen full av hormoner, så jag gråter och skrattar om vartannat. Jag är såklart nyp-mig-i-armen-lycklig över att vår älskade lilla Belle är här och lyckotårarna har runnit både en och två (och tre och fyra…) gånger när jag blickat ut över min familj och inser att de är min familj. Min familj som jag byggt upp. Jag är så otroligt tacksam och lycklig för dem.
Sen kommer det vansinnigt ledsna känslor i bröstet. Saknaden som gör sig så påmind vid dessa lyckliga stunder i mitt liv. Jag skulle göra vad som helst för att du skulle få vara här med oss nu. Du hade varit så otroligt mallig och stolt över våra fina flickor. Jag blir så ledsen när jag tänker på att du inte får vara här och se Kelly och Belle tillsammans, krama om dem och vara den där fantastiska mormor jag vet att du alltid velat bli. Jag vet att du är här på ett annat sätt och jag känner dig i hjärtat varje dag. Det är bara det att jag saknar dig lite extra mycket när jag är som lyckligast, för det är ju de stunderna jag alltid delat med dig.
Om jag bara blir en hälften så kärleksfull och varm mamma som du varit för mig så kommer mina barn vara lyckliga. Och jag gör mitt bästa för att leva upp till det varje dag ♡ Jag saknar dig.
♡
Vår lilla Belle har hunnit bli en hel vecka nu (redan igår faktiskt) och hon är så himla gosig. Hon äter och sover och äter och sover och äter lite till ♡ Kelly har verkligen tagit på sig storasyster-rollen på allvar. Hon vill gärna vara nära och klappa på Belles kind så fort hon får chansen. Om Belle är ledsen säger hon ”oj oj” sen springer hon genast dit för att ge nappen för att trösta henne. Det bästa hon vet är när Belle är vaken och tittar mot henne, då skrattar hon glatt och tar tag i antingen handen eller foten på Belle och säger ”hej heeej” och så skrattar hon ännu mer. Mitt mammahjärta smälter när jag ser dem tillsammans så ♡
♡
