”Vill bara säga att du är inspirerande och det är så fint att ta del av hur du/ni roddar tre, snart fyra barn med så trygg självklarhet. Det ger mig pepp att klara av två barn som jag varit orolig att klara av, när det är dags för bebis nr två för oss. Vi är i planeringen än men har varit rädd för att inte klara av det. Då kom din blogg lägligt. Fattar att det ej är hela ens vardag i en blogg men all cred till er som verkar lösa det så fint!”
Fick en så himla gullig kommentar häromdagen som gjorde mig så så så glad. Att tycka och tänka något är en sak, men att faktiskt ta sig tiden att skriva det till personen i fråga är verkligen en fin egenskap, mottagaren -jag i detta fallet blev så himla rörd, glad och faktiskt lite stolt också. Det betydde iallafall jättemycket för mig.
Jag är verkligen ingen supermamma på något sätt, jag har väldigt många brister- men jag försöker att stanna upp (oftast varje kväll när lugnet lagt sig) och tänker igenom vad jag kunde ha gjort bättre, hur jag kunnat reagera och agera annorlunda, vad som funkade bra och vad jag kan tänka på till nästa gång. Många kvällar känner jag mig väldigt besviken på mig själv, att jag tappat humöret för mycket, att jag inte haft tillräckligt med tålamod, att jag agerat fel i någon situation och det kan äta upp mig. Jag kan ha så dåligt samvete och känna mig så ledsen de dagar jag känner att jag inte räcker till.
Men jag är bara människa och jag gör mitt bästa. Mina barn är hela min värld och jag vill göra allt för dem och för att de ska få en så fin uppväxt som möjligt. Men det är svårt och det är många gånger man önskade att det fanns ett facit på hur man ska göra som förälder.
På tal om att inte tro att man ska ”klara av det” med fler barn, så kan jag säga att jag har känt mig lika nervös inför varje barn. Även denna gång när vi går från tre till fyra barn. Man kan tro att jag känner mig helt luttrad som flerbarnsmamma, men jag känner en oro över hur det ska gå, hur jag ska räcka till, hur jag ska hinna med. Men jag vet också att den oron jag haft ganska snart går över till ett lugn när jag inser att det är ju mina barn och det är vi i vår familj som väljer tempo, väljer hur vi vill göra saker och vad som passar oss bäst. Barnen anpassar sig väldigt fint till ett nytt syskon och vi allihopa växer in i rollen.
Jag förstår att det kan vara bökigare att göra saker när man har många barn (om man nu kan räkna 3-4 barn som många, men det måste man väl ändå?), men jag vägrar begränsa mig från att göra roliga saker med barnen bara för att vi är många. Det kanske tar lite längre tid, man får planera mer i förväg och det är viktigt med regler när vi är ute – men annars så tänker inte jag att det är svårare än så. Det blir vad man gör det till.
Om man hela tiden ser hinder och att saker och ting inte går för att man har (många) barn, så kommer det säkert inte gå heller. Men om man bara försöker komma på smidiga lösningar och faktiskt bara gör – så inser man snabbt att det visst gick.
Jag känner mig väldigt glad för kommentarer som denna jag fick, det värmer jättemycket och jag känner mig glad att det är det som skiner igenom – att vi faktiskt gör mycket kul och spontant med barnen, även om vi såklart också har många dagar och stunder där vi har ipad-maraton i soffan allihopa och äter makaroner med ketchup till middag, dagar när det inte finns en enda gnutta energi och vi bara låter diskberget växa och tvättkorgen svämma över, de gånger när vi egentligen borde tagit oss ut i det fina vädret men inte har någon lust och vi stannar kvar hemma och det bara blir sura miner.
Vi är bara människor. Och det är okej det med.
Vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget, mer än att tacka för att du tog dig tiden att skriva så fina och varma ord – de träffade rakt i hjärtat! Tack! ♡
♡♡♡
