Vår äldsta fröken har börjat testa våra gränser och kollar och känner av hur mycket hon kan trotsa oss. Det är väl den berömda 2-årstrotsen alla snackar om, och även om det såklart kan kännas påfrestande vissa stunder, så är det ganska kul ibland och det är svårt att hålla sig för skratt. Vi försöker vara konsekventa i vår uppfostran och när det gäller hur vi gör vid matbordet t.ex, så är vi ganska strikta med att man inte får leka med maten. Då menar jag inte att man måste sitta tyst och stilla som ett ljus vid middagen, utan mer att det inte är okej att kasta runt mat i luften eller hälla ner på golvet bara för att. Om det tappas mat eller man råkar spilla så är det ingen som helst fara, sånt händer och hör till. Men att medvetet kasta ner mat på golvet är inte okej.
Kelly har kommit upp i den åldern att hon gärna testar hur långt hon kan gå och det är ju en fullkomligt naturlig del i hennes utveckling, det svåra för oss är egentligen att inte börja skratta eller skoja bort det med henne, utan förklara varför man inte gör si eller så. Sen kan vi också larva oss och skoja till det ibland, men det är skillnad på att skoja ihop och att göra något bara för att se hur mamma eller pappa reagerar. Hon vet definitivt om skillnaden, hon brukar vifta med fingret och säga ”app app app” eller ”ajabaja” åt sig själv tillochmed 😉
Jag tror att barn mår bra av att ha rutiner och få veta om vad som är rätt och fel. Jag försöker därför alltid berätta och förklara varför vi inte gör si eller så – och inte bara säga ordet ”nej” hela tiden. Det är dock inte alltid det lättaste alla gånger, men jag gör mitt bästa.
Såhär såg golvet ut efter att vi hade ätit klart häromdagen (inget överdrivet släng eller så, det var bara en röjig lunch) – jag backade ut min stol och frågade hur de äter egentligen…
…då fick jag bara ett gällt skrik som svar tillbaka av Fröken Attityd 😉
(Sen sitter Belle där och skrattar och tar in allt som storasyrran gör…)
Säger glhf till mig själv i framtiden när de kommit upp i tonåren 😉
