Tessie-san

Jag kan knappt fatta att hon äntligen är här. Efter en så lång väntan, på bf+15 dagar – med start natten på vår födelsedag och sedan ytterligare 40 timmar senare fick vi äntligen ses!

Lyckan att äntligen få upp henne i min famn var totalt obeskrivlig och jag tackar min lyckliga stjärna för att just hon kom till oss. Jag har ju velat fram och tillbaka om det var en pojke eller flicka vi hade i magen och jag var ”lika säker” på båda. När jag tänkte på bara bebisen i magen så kände jag ”pojke”, men när jag visualiserade vem Kelly skulle hålla i handen som sitt syskon så såg jag klart och tydligt ”en flicka”. Så roligt att vi höll oss från att se efter tidigare, skulle aldrig vilja ”bli av med” den överraskningen tills det är dags på riktigt. När vi nu äntligen fick ses och vi själva fick kika efter och insåg att det är en flicka så sprutade lyckotårarna i hela rummet och vi utbrast båda två i ett unisont ”åååh, lillasyster!” ♡

Låt mig presentera, vår vackra dotter: Belle Aurora ♡

Hon var ingen liten tjej heller, med stadiga 4548 gram och 53 cm slog hon sin storasysters födelsevikt med över 1 kg ♡

På tal om storasyster… vi hade bestämt redan innan att vi inte ville ha något besök på BB. Den stunden, den bonding-bubblan ville vi ha själva med Belle. Vi ville dessutom inte att Kelly skulle komma och ”hälsa på oss” och sedan vara tvungen att åka hem igen utan oss om vi behövde stanna kvar, så deras första möte skedde hemma. Efter två nätter (hon föddes på kvällen på fredagen 24:e augusti) hade vi gjort samtliga tester och fått klartecken till att få åka hem.

Vi var alla så pirriga inför deras första möte – systrarna ♡
När vi kom hem var Kelly och farfar ute på en kort promenad och var på väg hem, så vi hann komma in och landa i ett par minuter innan de kom. Kelly och pappa möttes upp i hallen på nedervåningen och kramades länge. När hon kom upp i vardagsrummet och våra blickar möttes blev jag helt varm i hjärtat – mammas stora tjej, som jag saknat henne. Hon sken upp som en sol och sprang rakt in i min famn och ville inte släppa taget.
Hon har alltid varit kramig, men vill oftast kramas en kort stund, sen börja ”visa saker” för oss. Nu hade hon ingenting värt att visa, den långa långa kramen var det viktigaste just nu ♡ Tror inte hon märkte att det låg en till liten människa i babyskyddet bredvid oss.

Hon satt kvar i min famn när hon vände sig om mot Belle och studerade henne från avstånd en liten stund.
”Det här är Belle, hon är din lillasyster. Det är hon som bott i mammas mage”.
Det dröjde inte länge innan hon ville ner och hälsa på henne. Försiktigt tog hon hennes hand och klappade sitt allra lenaste på Belles huvud. Vi var ju beredda på att det kunde gå lite hursomhelst när de skulle ses för första gången, men det var precis som att hon förstod precis vem det här var. När hon hämtade en av napparna och ville ge och sätta in den i Belles mun rann lyckotårarna ner för mina kinder. Det här kommer bli bra ♡

Vi är fortfarande inne i vår rosa bebis-bubbla här hemma, som ni kanske förstår och tänkte fortsätta med det en stund till ♡
Tack för alla gratulationer och lyckönskningar vi redan fått på sms, Instagram och Facebook. Ni är så fina!