För prick ett år sedan idag tog jag den här bilden och la upp på bloggen. Jag hade varit mamma i nästan 2 hela veckor (en dag ifrån) och började sakta men säkert komma in i rollen. Minns att de där första veckorna var ganska blurriga, dels av otroligt lite sömn, men även för att det såklart är en stor omvälvande omställning att få barn.
Jag var lyckligast i världen och så otroligt mallig över att få berätta om våra mysiga dagar ihop – trots den totala bristen på sömn 😉
Jag hade varit redo att bli mamma i så många år, men det var mycket annat som skulle klaffa först. Bli klar med utbildningen, hitta ett jobb jag skulle trivas med och framförallt ett hem som vi kunde känna att ”här vill vi bo de närmsta 20 åren”. Det finns nog ingen ”perfekt tid” att skaffa barn egentligen, det kommer alltid finnas något man vill ändra eller ordna innan, men fick jag önska så skulle jag gärna ha de där tre viktiga byggstenarna klara och så blev det.
Vi hann bo i huset i knappt 2-3 månader innan vi blev gravida med Kelly och det var verkligen som en skänk från ovan – skulle jag få bli mamma? Skulle min dröm bli verklighet? Ord kan inte beskriva hur lyckliga vi båda var!
…och livrädda, men det hör väl till 😉
Kommer ihåg att den 6:e december (alltså imorgon) var min allra första gång ut med vagnen på egen hand. Då kan vi snacka nervös! Vi gick bara till affären och tillbaka och Kelly sov i vagnen hela promenaden, men jag var så stolt att jag ”klarade det” utan att hon skulle börja skrika mitt i affären eller något sånt. Det kom dock senare…
Minns en gång när vi var i centrum och hon började tokskrika från ingenstans, jag lyfte upp henne och försökte trösta men hon bara skrek och skrek. Hon var röd i ansiktet av allt skrik, jag var röd i ansiktet av total panik och det rann svett längs med hela min rygg. Men jag stod kvar och fortsatte lugna henne och tillslut somnade hon om i mina armar och jag kunde lugnt lägga ner henne igen. Vilken pers! Roligt att tänka tillbaka på såhär i efterhand – det måste ha sett kul ut, men där och då var det verkligen kämpigt!
Kommer ihåg att jag över lag var så nervös över att hon skulle börja skrika om vi var ute, bara hon och jag. Nu tänker jag bara ”Jaha? Vad är det som är så farligt om hon skulle börja skrika? Det är ju bara att ta upp henne och se vad hon vill”, men som nybliven mamma hade jag inte den trygga rösten inom mig och var rädd att någon annan skulle undra varför mitt barn skrek och tycka att jag var en dålig mamma… Den där känslan kommer tillbaka då och då, att man inte räcker till eller ”gör fel” som mamma, men det tror jag inte att jag är ensam om att känna. För det mesta känner jag mig ändå lugn och trygg i min roll som mamma – jag gör mitt bästa!
♡
På tal om det, så ska jag gå och väcka min lilla ros som fortfarande ligger i vagnen och sover efter vår promenad. Sover hon längre än såhär blir det inte lika lätt att få henne att somna vid nattningen sen.
Hoppas ni har en mysig tisdag! Ni vet väl att tisdagar är den bästa dagen? 😉 ♡
