Nu har jag fått iordning snyggt i köket efter både frukost och lunch, älsklingen har ammat och sitter nöjd i sin babysitter – så jag får en liten stund till att läsa inredningsmagasin och ta en kopp te.
Bästa stunden på dagen är när allt är rent och snyggt (har inte vikt gårdagens tvätt än dock, vi får se om jag får lust till det lite senare) och när Gosan är nöjd och mätt och vi ligger och myser i soffan eller leker i babygymet. Hon gillar babygymet, främst de delarna som har speglar – hon gillar nämligen att spegla sig (undrar vem hon har ärvt det av?)
Är så tacksam att jag kan vara hemma såhär med Kelly, den här underbara bebistiden är verkligen över all förväntan och jag försöker ta in allt så jag kan spara det i hjärtat och plocka fram senare i livet. Men det är ju inte bara en dans på rosor det här, jag kunde aldrig föreställa mig den ständiga oron som jag känner för henne. Jag vill ju det absolut bästa för henne i alla lägen och är livrädd att hon ska fara illa.
När hon fortfarande var i magen så var jag orolig konstant. Ville först bara komma förbi de tre första månaderna så det skulle vara ”säkert”, men oron försvann inte. På slutet ville jag bara att hon skulle komma ut så vi fick se och veta att allt var bra med henne – för ”då skulle jag sluta oroa mig”. Ah jo tjena! Det är ju nu den stora oron börjar? Och kommer fortsätta livet ut förstår jag. Men jag försöker tänka på att vi faktiskt gör ett riktigt bra jobb och att vi gör vårt allra bästa vi kan.
Hoppas mina nerver får den insikten också.
Mmm, tillbaka till min kopp te nu. Vore härligt att dricka den när den fortfarande är varm, hehe. Trevlig torsdag, kompisar!
