Regnet hade lugnat sig lite när det var dags för oss att gå till BVC idag på förmiddagen, men det var fortfarande regn i luften och det duggade på en del. Så vi satte snabbt på regnskyddet på vagnen och jag satte på mig regnkappan. Glömde dock vattentäta skor och gick ut i mina vita (inte längre) tygsneakers…
Med lite halvblöta strumptoppar kom vi iallafall fram till BVC och hälsade på vår BVC-sköterska. Förra gången vi hade tid fick vi träffa en annan, så nu hade det gått en tid sedan vi sågs. Jag berättade om allt Kelly lärt sig, att hon numera äter mer mat, hur rörlig hon blivit på golvet och att hon babblar på för fulla muggar när hon väl kommer igång. Sen mätte och vägde vi också och kurvan ser fortsatt fin ut. Hon är ju ett snäpp under ”medel”, men följer alltså sin kurva riktigt bra, så jag kunde andas ut. Just sådär i övergången mellan mestadels bröst och flaska till fast föda, är klart att man vill se så det fortsätter på rätt håll med vikten. Svårt att veta hur mycket mat som är ”nog med mat” nu i början, men vi gör lite på känn. Olika måltider är hon olika hungrig och skulle hon inte verka mätt efter ett mål så har vi kompletterat med antingen amning eller en flaska. Det har funkat bra hittills.
Hon tycker dock inte att det är speciellt roligt att vägas och mätas där på BVC. Hon tycker det är lite läskigt och vill helst av allt bara sitta fastklamrad vid mig eller JP. Lite konstigt ändå, för så är hon aldrig när vi är någon annanstans. Det kanske är det starka sterila ljuset som känns olustigt? För vår sköterska är jättegullig och vi är lugna och glada som alltid med henne. Det kanske är delen att bli ”bedömd” hon inte gillar.
Hade pratat lite med vår granne (och min gamla vän) Malin om att vi eventuellt skulle komma förbi på en fika och sms:ade när vi var klara. Vi var så välkomna så, så vi gick hem till dem och fikade lite.
Malin har en son; Loui som är tre månader och han och Kelly kom bra överens. De har bara hunnit träffas när de suttit i sina respektive vagnar när vi varit ute och promenerat, men nu fick de hälsa på varandra på riktigt. Kelly är ju ungefär dubbelt så gammal som Loui, så det är en liten skillnad mellan dem, men det där kommer ju suddas ut snart. Kelly är ju dock född 2016, så hon kommer ändå ”vara ett år äldre” när det är dags för skola osv.
Hursomhelst. När vi klev in genom dörren fick vi syn på den största elefantöra-växten vi sett. Den var tydligen runt två månader gammal och hade redan hunnit växa till sig så ståtligt? Jag var beyond imponerad, och var tvungen att ta en bild…
Kelly tyckte det var j ä t t e r o l i g t att hälsa på Loui. Hon blev helt exalterad av en så ”liten bebis” och ville direkt böja sig fram och känna på honom. Jag satt bakom och fick ibland hejda henne när hon började sikta på hans ansikte. Det är något hon börjat med de senaste månaderna, hon gillar att ta både mig och JP i ansiktet och jag tycker att det är det mysigaste som finns. Det är ofta så jag vaknar på morgonen, av att hon klappar mig på kinden (och ibland av att ett finger känner runt i min näsa…) Sen kan hon nypas också, riktigt hårt! Men aldrig för att hon är arg eller ledsen, utan tvärtom – när hon är jätteglad eller exalterad över något. Så nu fick jag lugna henne lite, men hon tyckte verkligen det var så roligt att hänga med lilla Loui ♡
Straxt efter 12.00 tackade vi för oss och gick hem och lagade lite lunch. I brevlådan låg ett efterlängtat paket som vi öppnade upp efter att vi ätit klart. Det var våra virkade godsaker som vi vann i en tävling på Instagram. Ett äpple, ett päron och en mumsig glass. Allihopa virkade av en tjej jag följer på Instagram. Så himla gosiga och Kelly började genast känna, klämma, pussa och gosa med dem på en gång ♡
Glassen är verkligen så himla drömmig och jag kan inte sluta titta på den. Så himla fint hantverk!
