Igår fick jag lite tid över till att sätta mig och sortera alla foton jag beställde för ett tag sedan. Det är utvalda bilder från plusset på stickan, genom graviditeten med magens växande, förlossningen, Kellys första dagar och fram till nu. Sorterade dem i kronologisk ordning och satte mig sedan och klippte och klistrade lite i Kellys bok. Vi fyller ju i den kontinuerligt med hennes framsteg hela tiden och har fyllt i alla sidor vi har kunnat fram till nu. Nu klistrade jag även in lite foton där det finns plats för det. Hann bara göra de två första sidorna, de som handlar ”om mamma och pappa”. Där står det hur vi träffades och så har vi båda fått skriva en liten kort berättelse om hur det var – tänk vad fint för Kelly att få ha och läsa sen när hon blir äldre. Letade även upp foton på oss från den tiden, då jag var minst lika blond som JP, hehe.
Så himla mysigt att sitta sådär och pilla med kort och pyssla. Det är något av det roligaste jag vet, satt ofta sådär när jag var yngre. Gjorde olika kollage (tror samtliga av mina tjejkompisar fått minst ett kollage med roliga bilder på oss när de fyllt år) och annat pyssligt. Då kunde jag sitta i flera timmar i streck. Nu finns inte riktigt den tiden, men jag passar på lite då och då. På så vis blir det inte lika ”övermäktigt” med allt som ska in på samma gång sen innan man glömmer.
Plockade fram en skål med vindruvor, cola zero med is och så satte jag igång. Kelly och pappa roade sig med annat under tiden.
Här har vi en av de allra första bilderna på oss tillsammans. Här firade vi min födelsedag (jag hade bl.a bjudit dit två relativt nya killkompisar, men sen kunde inte den ena komma så den andra tog med sig JP istället – vilken tur! 😉 ) När alla skulle sjunga för mig så stoppade jag dem, satte mig i JPs knä och sa att de fick sjunga för oss båda två – för ”vi fyllde ju faktiskt år på samma dag!” Jag var 21 och han 20 år.
Ja, sen är ju resten historia ♥
Jag körde på ”bulle i ugnen”-tricket när jag berättade för JP att vi väntade barn. Jag hade tagit graviditetstestet samma morgon och gick runt på bubbliga rosa moln hela dagen. Ville inte berätta det för honom på telefon, så jag höll mig hela dagen. När han kom hem tittade jag busigt på honom och tittade undrandes mot ugnen och sa ”men, vad är det som ligger i ugnen?” Han förstod först ingenting, öppnade luckan och fick syn på bullen, då sken han upp som en sol och tittade på mig och sa ”Åh, är den till mig?” haha. Sen tog det ytterligare ett par sekunder innan polletten trillade ner helt. Då var det ett riktigt känslokalas med tårar av lycka! Äntligen! ♥
