Två dagar över tiden, and still nothing… Det känns nästan som att det har gått två veckor över tiden, mest för att jag var så säker på att det skulle ske innan beräknat datum. Nu känns varje dag, varje timme som vi får vänta på övertid som en evighet. Vi vill ju träffa dig nu, lilla älskling!
Sen vill jag gärna få tillbaka min egna kropp. Jag är så himla less på att vara såhär tung, ha såhär ont i bäckenet, flåsa som jag gör, gå såhär långsamt och sova såhär dåligt. Jag är helt slut! Magen har jag älskat sedan dag ett, det är allt det här andra som har blivit lite jobbigt nu mot slutet, men nu är det ju faktiskt inte långt kvar, så jag kämpar på den sista biten.
Det absolut senaste datumet det kan bli är den 28:e och då är det två veckor över tiden, så då måste jag bli igångsatt. Jag hoppas verkligen inte att det dröjer så länge av fler anledningar. Dels för att vi längtar ihjäl oss efter vår älskling och vi vill ses nu, sen dels för att det är så himla kämpigt i kroppen för mig och dels för att Pickis då kommer komma efter första advent. Jag vet inte varför det har blivit en hangup för mig, men jag vill så hemskt gärna att Pickis ska få ha sin födelsedag på en neutral dag, alltså inte när julen ”har börjat”. Helgen där 25-27:e november (1:a adventhelgen) så kommer jag vilja ta upp allt julpynt (förutom granen som vi tar hem till Lucia nånting) och jag skulle så gärna vilja att hemmet var ”som vanligt” när det är dags för Pickis kalas i framtiden. Larvigt kanske, men om man ändå sitter här och hoppas på dagar, så är det vad jag hoppas på 🙂
Nu fortsätter vi tänka positiva tankar och hoppas på att vi får träffa vårt lilla hjärta innan helgen, det skulle vara så mysigt!
En trött blivande mamma med magen i vecka 41 (40+1) <3
