Jag bestämde mig för att överraska min fina pojkvän med att gå och storhandla ensam, så han kunde komma hem till en full kyl och frys (shit vad ofta jag skrivit de två orden i bloggen den senaste tiden). Eftersom jag inte har något körkort eller bil men är envis som en åsna, så kände jag att jag ändå skulle fixa det själv.
Jag satte på mig ryggsäcken (har man ingen dramaten så är det det nästbästa alternativet, även om det ser ut som att jag ska ut och hajka) och gick ner och handlade. Fyllde en hel kundvagn och började bli lite svettig när jag skulle packa ner allt i väska plus fyra påsar. Det fick precis plats. Och tungt blev det, fyfan! Jag höll på att ramla bakåt så baktung jag blev med ryggsäcken full med frysta grönsaker och kyckling!
Jag fick stanna – utan att överdriva – sex gånger påvägen hem. Det var så tungt att jag kände av svetten i pannan och fick veck i händerna efter påsarna. Men hem skulle jag ju, så det var bara att kämpa vidare.
Igårkväll dog vårt comhem, fast bara kanalerna. Det var precis innan vi skulle gå och lägga oss så det gjorde inte så mycket. Men när det fortfarande var svart i rutan när jag kom hem efter handlingen så beslöt jag mig för att göra något åt saken. Googlade fram olika lösningar och pillade lite med sladdarna där bak och voila – så var det fixat. Gissa om jag hade en glad pojkvän som kom hem! Både massor med mat och en fungerande TV. Han kom dessutom hem med ”bara för att”-blommor (min favorit) så jag blev glad jag med!
