Harig på tunnelbanan

Det blev en lite längre promenad än bara till västermalmsgallerian. Vi gick istället in till city och vandrade runt i ett par timmar. Efter att vi hade hittat det vi skulle så var vi så trötta i benen så vi bestämde oss för att ta tunnelbanan hem. Det är rätt så mycket folk ute och det var proppfullt på tunnelbanan så vi får stå. Plötsligt får JP syn på en stor vit färgburk som står halvt gömd under ett säte. Det verkar inte vara någon som äger den och jag får en kall kår genom ryggraden.

 

Vi tittar på varandra och jag säger att jag vill gå av. Nu. Han tycker kanske att jag är larvig, men ser ändå att jag menar allvar. Så vi går av och går resten av biten hem. Nu har jag inte hört något om någon sprängd tunnelbana, men jag kände ändå att jag inte ville chansa. Det skulle ju faktiskt kunna vara en möjlig bomb. Det användes ju tryckkokare där i Boston – då är väl inte en stor färgburk helt otänkbart? Läskigt det är egentligen, att man går i sådana tankar nuförtiden. Men sen har ju världen blivit en farligare plats. Vare sig vi vill det eller inte.

 

 

När vi kom hem så kollade jag min Runkeeper och såg att vi hade gått närmare två mil. Det lät längre än vad det kändes. Nu känner jag mig rätt mör dock. Tänkte kolla klart på filmen på 6:an, sen ger jag mig för idag. Ni får en bild på mig och min prins från tidigare idag, tänk att vi har varit tillsammans i fem och ett halvt år!