Tessie-san

Usch, det har varit ett par rough couple of days… jag fick ett väldigt jobbigt besked på BVC när jag var där med Oliver (och resten av barnen eftersom JP var tvungen att jobba över) och jag blev så himla orolig och rädd.

Oliver har ju inte riktigt gått upp tillräckligt snabbt i vikt trots att jag helammar dygnet runt, pumpar ut extra bröstmjölk som han får i kopp 4-5 gånger till. När läkaren gjorde undersökningarna på honom så kunde hon inte känna någon puls i ljumskarna och noterade även att han var kall om fötterna och blev blå om mun och läppar när han blev ledsen av undersökningarna.

Hon sa att antingen var det svårt att få in pulsen eftersom han blivit så ledsen och då kan det vara svårt att höra ordentligt, eller så kunde det i värsta fall vara en förträngning i något kärl – och om det då är något fel så kan han behöva hjärtopereras.

Hon sa först att jag inte skulle oroa mig, och att vi inte vet än. Men jag bad henne tala klarspråk och berätta vad det kunde betyda i värsta fall – och om inte hon gör det så kommer jag gå hem och googla och det kommer inte sluta bra. Att jag hellre ville höra med hennes ord, hon som är läkare. Det var då hon berättade det där om att det kan bero på en förträngning och att det kan betyda hjärtoperation.

Jag kände att jag höll på att svimma när hon sa det.

Oliver var ledsen och jag försökte lugna honom. Kelly, Belle och Harley var jätteduktiga, men är ju ändå barn och låter och frågar och visar och har sig, och jag försökte ta in vad läkaren sa – som hade munskydd på sig och jag kunde inte läsa hennes läppar så det var först svårt att riktigt höra. Jag kände hur svetten rann längs med ryggen och droppade ner på benen. Men eftersom jag var där själv med alla barnen så var jag tvungen att blinka undan tårarna som brände bakom ögonlocken och behålla mitt lugn.

När vi gick därifrån ringde jag JP på en gång med gråten i halsen.

Jag kunde inte sova en blund den natten. Jag låg och tittade om han andades, kände mig orolig när han somnat och var rädd att han inte skulle vakna. Var helt förstörd sen på morgonen. Grät flera gånger dagen efter. Barnen undrade varför jag var ledsen, men jag sa bara att jag var så trött, att det inte var någon fara. Det var väldigt tufft att försöka hålla lugnet själv med barnen när jag var så himla orolig och rädd.

Läkaren sa att hon skulle skicka en remiss direkt till en barnläkare som skulle undersöka vidare, och vi bokade även in ett till besök för att titta på vikten igen nästa vecka. Hon sa att vi troligen skulle få en tid till barnläkaren snart, då de prioriterar såhär små barn, och efter att jag ringt och jagat dem så fick vi tiden idag.

Jag var så himla nervös och höll andan under hela undersökningen. Barnläkaren tittade på Oliver, vi tittade på hans viktkurva – som han inte alls kände sig oroad över, för även om han inte kommit upp i födelsevikten än (det handlar om 20 gram sist vi vägde) så går han upp i vikt och följer samma kurva. ”Att han råkade födas med en liten högre födelsevikt som nu tagit lite tid att komma upp i igen kanske man ska ta med en nypa salt, det ser ändå fint ut. Han är hungrig och visar intresse till att äta och det är jättebra, hade han inte gjort det hade det varit annorlunda” sa han lugnande.

När han skulle känna efter om han kände pulsarna i ljumskarna stod jag bredvid och bokstavligen höll andan. Det var ett par långa 30-40 sekunder innan han sa ”ja, här känner jag en tydlig puls på båda sidorna”.

Aaaaah, lättnaden bara pyste ut ur hela mig. Vi kunde därmed avskriva hela den här historien om misstänkt hjärtfel. Vilken otrolig lättnad! Jag som hade målat upp världens skräckscenario om att vi skulle behöva åka till hjärtkliniken i Göteborg (bara där och i Lund som de utför dessa operationer på barn) och operera hans hjärta… nu kan jag bara släppa det.

Nu är det ”bara” vikten som ska upp, men efter mötet med barnläkaren idag och hans lugn angående det så känner jag mig också återigen lugn med det. Vi ska till BVC igen på måndag och då ska vi se om det har hänt något på vågen. Vid vårt senaste besök så ville läkaren att vi skulle ta till lite ersättning ändå att ge på kopp, så jag gick direkt och köpte det. Nu ammar vi lika mycket som tidigare, ger utpumpad mjölk på kopp + ersättning på kopp. Nu måste det hända något ♡

Min älskade lilla pojke. Vad rädd jag blev där för en stund. Livet är så skört, och på ett ögonblick kan det hända precis vadsomhelst. Är så otroligt lättad att det inte var något allvarligt denna gång. De här dagarna när vi levt i ovisshet har varit hemska, men nu har jag lovat mig själv att fortsätta njuta av den här mysiga bebistiden utan oro ♡

♡